Jag har kommit på att mina resdagar inte ska vara dagar då jag längtar ihjäl mig efter barnen. Jag ska ta tillvara på tiden och ha lite me-time. Lite som att sitta på toaletten, fast mycket längre och utan skiten. Hur lyxigt är inte det? Att tappa bort sig själv och sin partner under småbarnsåren är jättevanligt. Tydligen så är bara 12% av alla äktenskap genuint lyckliga tillsammans med den andra. Jag tror inte att det är ett lotteri, jag tror att det är ett jobb att få vara så lycklig. Vi ser till att dejta varandra och dessutom hitta på saker på egen hand. Hur har ni småbarnspäron det? Håller ni ihop? Tillhör ni de 12%? Och ni som har ridit ut småbarnsåren, hur var det att landa? Är ni lyckliga? Eller ni som har utflugna barn? Var det så att ni stod där tillsammans med partnern när barnen dragit, tittade på hen och tänkte "Men vem fan är du?". Haha.
