Grabbarna är på väg till Stockholm och mitt tåg åker åt motsatt håll - Lillehammer. Jag är så trött att jag inte gör mig värdig på bild. Det här är ju en feel good blogg, ser ni mig nu så kommer ni feel bad. Jag saknar farfar. Just idag saknar jag honom. Så mycket livserfarenhet jag har fått ta del av från farfar. Men åren går och nya frågor kommer, men så är han inte här. Farfar och jag var rätt lika tror jag. Sa som vi tyckte utan några krusiduller, men var heller inte sena med att be om ursäkt. Sen gillar vi ordning och reda, kanske inte i hemmet men i alla fall i livet. Oredor stressar oss och jag-tar-dan-som-den-kommer-människor, det är jobbigt. Avundas deras avslappnade inställning samtidigt som jag aldrig hade pallat den tillvaron. Men farfar och jag, vi stod ut med varandra. Oss var det ordning på. Lilla farfar.
