Slå på den här låten när du läser blogginlägget. Jag var 17 år Jag blev kär i en kille i min klass fast det inte alls var rätt i mitt huvud. Visst, han kanske var den populära ”charmören” på sin tidigare skola men han var inte den mina tonårsdrömmar hade föreställt sig: En lång svart hiphopare med förförisk blick, stora läppar, muskulös kropp och basketboll i hand.” Nej, han var en vit kille, lite längre än jag och såg mest busig ut. Men oj vad kär jag var. Motvilligt fick min hjärna förstå att hjärtat hade blivit hjälplös. Jag hade den svarta coola pojkvännen på 22 år i London, men vart kär i det vita charmtrollet på 16 år i min klass. Inte coolt alls, men så sant. Jag lämnade pojkvännens lägenhet på kvällen i en förort utanför London. Gick till en telefonkiosk och ringde gråtandes hem till charmtrollet i min klass och sa som det var. Jag: Jag vill inte vara här. Han: Kom hem. Jag: Jag tänker bara på dig. Han: Kom hem till mig. Jag storbölade av lycka men också av ängslighet över att jag nu skulle göra slut med min pojkvän. Jag sprang tillbaka till lägenheten, packade mina saker och tog första flyg till Sverige. Jag lämnade ett brustet hjärta i London för en annan hade vunnit mitt hjärta hemma i Sverige. Jag drog en liten lögn till mamma, sa att jag skulle sova hos en kompis. Väl hemma i Sverige, mitt i natten, öppnade hans mamma dörren log och kallade mig "Tokfia". Inne rummet satt charmtrollet och var finare än någonsin. Hjärtat vann över hjärnan, kickersElaine hade fallit för det hon klassade som nörden. Snön föll utanför hans fönster och ”Killing me Softly” spelade på radion. Jag vågade, jag levde, jag vann och jag förlorade honom någonmånader senare. Det tog flera år att komma över honom, den första förälskelsen sätter sig djupt. Men jag är så glad att jag vågade att jag levde. Gör det du med. Det enda du kommer ångra i framtiden är det du faktiskt inte vågade men ville göra.
