Vad spännande det var, den tiden. Hade facebook funnits på den tiden hade vår relationsstatus varit "det är komplicerat". Men det var inte så komplicerat egentligen. Vi var riktigt bra vänner, och lite mer. Regnet öste ner utanför bokvägen 5. Jag såg hur hans körde in i bakgården med sin röda bil. Telefonen ringde och där stod numret som jag hade raderat så många gånger. Men vad hjälpte det? Jag kunde det ju utantill. Trippade ner för trappan för att öppna. Gjorde mitt bästa för att se sur ut. Öppnade den gamla träporten och blev besviken på hur mitt ansikte inte lydde order utan sprack upp i ett leende när jag fick se hans ansikte. Vi blev förälskade som sjuttonåringar och vi skulle fortsätta vara förälskade väldigt länge. Aldrig blev vi tillsammans, alltid hörde vi ihop. Kanske var vi gifta i ett annat liv? Kanske skulle vi inte träffas i detta? Det var något som inte blev som det skulle. Våra vägar skulle inte ha korsats. Så rätt och så fel på samma gång. Det var inte du. Det var inte jag. Det var vi. Och det var en helt annan tid. /Elaine, älskar slut som är rätt och lätt att tänka tillbaka på med glädje.
