Vilken härlig publik jag fick träffa! Jag blev först lite skraj eftersom alla var så välklädda. Blev orolig att det skulle vara en "fin-i-kanten-stämning". Men jag kunde vara Elaine, tack och lov. Lite full i fan men också hjärta, glimten i ögat och en massa retorikverktyg att dela ut. Jag håller tummarna för att det landade bra. Jahopp. Nu sitter jag där igen. Efter en föreläsning inför ett hundratal underbara människor, nu ensam på en flyplats. Det borde finnas ett namn på det. Post-föreläsning-deprissionen. Den varar inte så länge och det är inte så farlig. Men alltid där varje gång. Att ha er på bloggen gör ändå att man kommer till ett härligt sällskap. Läser era kommentarer och känner mig inte så ensam. Till och med de syrliga kommentarerarna värmer i dessa lägen. Ringer en god vän, pratar en timme och känner mig varm i själ, mage och hjärta. Nu ska jag hoppa på flyget hem till Stockholm och där väntar ett tåg till Falun. Mina kära bloggvänner i Falun. Säg gärna hej om ni ser mig!
