Joel och Emil - mina älskade kusiner - tog studenten idag. De är något så paradoxalt och underbart som partyprinsar och pluggnissar. MVG:n i alla ämnen utom två där de fick VG. Sen festar de lika galet som deras äldre kusin - jag - gjorde när hon var i samma ålder. Här har ni min Gustav, förvirrad över att grabbarna bytte om till badshorts innan de klev på flaket. Jag tittade på Joel och Emil och så tittade jag på deras skyltar där bilderna på dom satt. Jag kommer ihåg ett specifikt tillfälle då Joel var tre år och satt i mitt knä med sina knubbiga kinder. Emil satt och gungade i mina ben samtidigt. Joel tittar upp på mig och säger "Jag älskar dig Elaine!" och mitt hjärta bara smälte. Nu 17 år senare stod jag där med två stora kusiner, huvudet längre än mig. Jag tittade på deras barndomsbilder, tittade på dem och så känner jag hur ansiktet plötsligt börjar krampa i en gråtgrimas. - Gustav ge mig dina glasögon!" ropade jag medan tårarna fullkomligt forsade ned. Jag var inte beredd på det. Det är ju äldre människor som blir såhär rörda inte jag. Eller jag är ju äldre, helt plötsligt. Joel såg hur tårarna sprutade, log stort sa "naaaw!" och kramade om mig länge. Jag är så stolt över mina kusiner. De har fått toppbetyg samtidigt som de har fått en massa roliga partyminnen. Sen har de kompisar som har olika bakgrund. Joel och Emil kallar sina polare för "bror" och sig själva för "Svartskallar". Det är svårt för en som inte växt upp segregerat att förstå det, men det värmer mitt hjärta när mina svennebanankusiner stolt kallar sig själva för svartskallar. Samtidigt som det känns bra när jag stolt kallar mig svennebanan. <3 Här har ni oss: Två svartskallar och en svennebanan i mitten. /Elaine, torkar tårarna och går på PT-pass med David.
