För några dagarna kom jag på det jag tycker är en lysande idé - att räkna veckorna efter graviditeten och redovisa träningsresultaten därefter. Tänkte att det kunde vara en rolig grej för mig och er som är träningsintresserade. Så såg jag att Alexandra Jargren har börjat med det och jag kände både Jay och nej. Jay för att jag vet med mig att hon är extremt vältränad, jag kommer aldrig att kunna nå de resultat hon gjort på två veckor. Att ens tänka att jag skulle jämföra mig med henne får mig att börja fnissa. Och när jag tänker "Nej" så är det just på er som börjar jämföra er med henne och kanske mig, dessa bilder måste ju få er att må extremt dåligt och det vill jag ju verkligen inte. Jag tycker bara om att dokumentera min framsteg oavsett hur stora eller små de är och jag hoppas att folk känner samma sak. Att man kan bli peppad av en supertränad trots att man hobbytränar lite. Att man kan inspireras av en storsäljande författare att skriva trots att det bara handlar om att man själv ska skriva några dagboksblad. Vad jag vill säga är att vi borde alla träna oss på att inspireras av andras framgångar utan att någonsin jämföra oss med dem. Samtidigt förstår jag er som gör det och vill krama om er och säga "fan ta alla framgångsbilder" för att jag tror att det skulle hjälpa för stunden. Men långsiktigt tror jag på inspiration framför jämförelseträsk. Bara en tanke så här nån timme innan min kvällsföreläsning. Puss på er! Jag vet att halsbandet har tagit boning mellan mina lökar, men jag tänker äga det. Sådeså! /Orangutangen.
