Hur mycket det här året med Matheo betydde för mig. Hur tacksam jag skulle vara två år senare att jag tog så många kort av Matheo denna sensommar 2014. Det var bara dagar innan jag skulle möta min pappa i rättegång. Allt var så dubbelt för mig så jobbigt. Jag var så arg och så beskyddande av Matheo. Han var två år, samma ålder som övergreppen började. Jag tittade på Matheo och förstod hur vrickad min pappa är. Hur kan man ens komma på sådana tankar? Jag var så liten, lika liten som Matheo. Och ändå kände jag mig ansvarig för allt fel han gjorde mot mig och andra. Jag tog på mig allt och min så kallade pappa lät mig göra det. Jag tittar på Matheo och undrar hur man kan låta ett litet barn bära den sortens bördor. Jag hoppas för min pappas skull att jag aldrig ser honom igen. Är jag på "fel" humör så kanske han skulle få den där tandfasaden jag alltid önskat honom. Ja, jag blir så arg. För jag ser mig själv som tvååring bredvid mig. Jag föser henne bakom mig och bankar skiten ur min pappa. Precis som min mamma gjorde den där gången i porten. Det var en hemsk upplevelse för lilla Elaine, men kvinnan Elaine hade hjälpt mamma. Gud vad arg jag är på allt han gjort mot henne och många andra kvinnor. Sjuka sjuka människa. Skulle du se mig så vänd, gå åt andra hållet. Du har misshandlat min mamma, du har utnyttjat mig sexuellt, du har gjort så många vrickade saker. Jag kommer inte fälla en tår den dag du lämnar jorden, jag kommer känna lättnad. (Detta inlägg är skrivet i djup affekt, råd och moraliserande tankar undanbedes då affekten riskerar att fördjupas. Låt mig ha min ilska. Det är min rätt, min gräns jag aldrig fick som liten.)
