Igår missade vi planet hem från Göteborg. Idag var vi riktigt nära att missa planet till Göteborg. Nu har vi i alla fall landat och Matheo spenderade hela flygresan med att flirta med en bloggvän och hennes chef som satt precis bakom oss. Det var till och med två bloggvänner på samma plan. Himlans kul, desto roligare att ni kom fram och hälsade! Jag kände mig så klängig när en av er ville ta kort med mig. För mig blir det liksom automatiskt att jag lägger en arm om er bloggvänner, jag gillar ju er. Men jag är längre än de flesta som kommer fram så jag tycker det ser ut som jag fullkomligt klänger över er. Jag försökte stå rak och cool bredvid henne, men så åkte armen upp ändå. Kändes som en tafflig tonårsdejt på bio. Haha! Det är ju så olika det där med vad man tycker är ok. Lady Dahmer till exempel, världens mysigaste tjej men också superblyg. Jag tror säkert jag skrämde vettet ur henne när jag hoppade ur bilen och kramade om henne när jag upptäckte att hon var på samma plåtning som jag. så jag får be om ursäkt i förskott till er bloggvänner som kommer och hälsar. Jag kommer inte skrämma i väg er med divaliteter, men är ni rädda för en kram eller så, så ja. Men jag tycker jag har hejdat mig rätt bra. En HELT annan sak. Sen Gustav och jag fick Matheo så tycker jag att mina gränser för när man kan lämna sin respektive har förflyttats. Att skilja mig med Gustav skulle trots allt innebära att uppleva hälften så mycket av Matheos liv. Så är det i min hjärna, för Gustav hade inte nöjt sig med varannan helg som min pappa gjorde (fattar fö hur man klarar av att vara ifrån sitt barn så länge, men min pappa var aldrig lämplig så vartannat år hade varit bättre) nej det hade blivit 50/50 rakt av. Jag som har föraktat uttryck som "Hålla ihop familjen" har börjat förstå det uttrycket. Skulle jag sluta vara kär eller Gustav otrogen så vettetusan om jag skulle lämna honom bara sådär. I alla fall inte om det rörde sig om en kyss... usch vad hemskt att tänka på. Men skulle han däremot uppvisa aggressiva tendenser så skulle jag lämna honom på stört. Jag skäms nästan att skriva det här, men gränserna har förflyttats eftersom det är en till person med i bilden. Saker och ting är inte så enkelt längre, det är mer komplicerat. Vart går era gränser? Även ni som inte har barn, det är intressant att höra. Gustav och jag satt och pratade om det här på flyget, eller rättare sagt jag pratade. Gustav blir tokig på mina hypotesdiskussioner. Det kan gå så långt att jag vill diskutera om vad han skulle göra om det kom en man med kniv mot mig i stan, och svarar han "fel" så kan jag ha gått in så djupt i hypotesen att jag blir sur på riktigt. Stackars Gustav! :) ❤
