Vilken dag gårdagen var. Det var så fint att Kristians död fick löpet på Aftonbladet och att det var så många som sörjde honom. Det var så fint vad mycket tröst jag fick. Jag som aldrig kände honom. Men jag har pratat om honom som om han vore en kompis Kristian säger och Kristian skrev. Kanske på samma sätt som ni bloggvänner pratar om mig och det jag har sagt? Min kusin skickade ett sånt fint sms som fick mig att känna att det var ok att jag, en främling, får gråta över Kristians död. Så jag grät. Idag är det i alla fall en ny dag. Sorgen är med oss men det är skönt att det inte är dagen då Kristian dog. Det är heller inte dagen efter. Det är på nåt sätt skönt att inte kunna säga "Kristian dog igår". Men han dog i förr igår, fortfarande så nära inte minst för hans kära. Idag tänker jag på dem. "Varför denna makabra uppmärksamhet? Kanske för att jag vägrar censurera mig själv. Kanske för att mina texter är brutalt ärliga, nakna. Kanske beror det på att texterna är min uppgörelse med min uppväxt i en arbetarstad, människans rätt att bestämma över sin egen död, min uppgörelse med de barn jag aldrig kommer att få, och det faktum att mina föräldrar kommer att få begrava sin yngsta son. Mammas yngsta, farsans Krille." - Kristian Gidlund.
