Hjärtat började klappa när jag insåg att det var sista gången jag skulle få gå upp till farfar. Tack och lov var Stefan med mig. Han höll om mig medan jag stod och grät på Värtavägen 30. Sen gick vi in i Banérgatan 89, hem till farfar. Hans skylt var fortfarande kvar. Men lägenheten är såld och nu tömd. Jag hann hämta det som jag skulle ta hand om. Diabilder från 1943 och almanackor från 1939 - samma år farfar fyllde 18 år. Jag hittade annat som jag tog med mig, bland annat ett personporträtt som jag gjort av farfar när jag var 16 år. Jag fick MVG på det och han hade sparat det. :) Dikten som jag hittade tog verkligen priset i tröst. Wow säger jag bara. Det är som att farfar ville att jag skulle shapa upp mig och sluta gråta. Jag har sparat den och satt in i ramen som jag har på oss i hallen. En påminnelse om att farfar vill att jag lever vidare mitt liv och att vi faktiskt ses igen. ❤ /Elaine, sätter sig i farfars fåtöljen i sitt vardagsrum och konstaterar att hon inte är lika ledsen längre.
