Marie fyllde år igår och jag köpte lite smått och gått till henne från Granit och skrev lite internt på kortet. Nu när jag har så mycket tid över att tänka så märker jag hur jag tänker tillbaka mycket. Mest på ett sätt som får mig att må dåligt. Jag kallar det nostalgipervesion. Jag liksom vältrar mig i dåtid att det blir absurt och jag missar nuet. Som häromdagen gick jag runt i kvarter i stan som väckte gamla minnen, bitterljuva minnen. Och när jag ändå var på den gatan så gick jag till ytterligare en och gick ner mig i dåtid desto mer. Jag tog simtag i det förflutna, så pass stora att jag missade den soliga dagen nuet bjöd mig på. Jag vill verkligen lära mig att fånga nuet även när jag har en massa tid. Varför drömma sig bort när nu är så bra? Som i Barcelona så bad jag Bella ta kort på mig utanför lägenheten där jag bodde 2006. Varför det liksom? Vad är poängen med det när hon och jag har en härlig weekend i nuet. Jag mådde inte bra av det, jag bara gjorde det för att. För att jag kände att jag inte kunde gå förbi lägenheten jag hade bott i, jag kunde inte göra det obemärkt. Det behövde fångas på kort. Nostalgipervesion - när det går för långt helt enkelt. Jag vill lära mig ta simtag i nuet i stället. Är ni några här som lätt hamnar i det förflutna helt i onödan?
