Idag håller jag förhandlingsutbildning i Solna Centrum. Solna centrum, vilka minnen jag har av det som fattig student boendes ett stenkast (lite mer) därifrån - Råsunda. När jag fick mitt lilla CSN-bidrag och trånade efter kläder som jag ville, men inte kunde köpa eftersom de var alldeles för dyra då. Jag tänker på min granne Frida som hjälpte mig med elräkningen en kall vinter då jag inte hade råd. Frida som när jag äntligen fått CSN-bidrag skulle följa med mig och köpa ett par nya jeans. Jag vägde väl 80 kg och hade inte alls samma storlek som elitidrottaren Elaine hade några år tidigare. Jag stod och grät i omklädningsrummet över att det inte fanns några storlekar som passade mina smala ben och runda mage. Hon tröstade mig och envis som hon är hittade hon tillslut en storlek. Sen bjöd hon mig på en varm choklad och grädde som tröst. Jag borde bjuda Frida på en fika snart. <3 Fina Frida från 2004 Nu går jag omkring här med fetare plånbok, men samma lilla studenthjärta klappandes i mig. Jag tittar på prislapparna och minns hur svindlande allting var förut. Hur jag letade efter billigaste spagettisorten och längtade efter att bara kunna fylla korgen utan att tänka. Idag kan jag göra det, MEN jag gör det inte. Jag tänker tillbaka till tiden då jag hade det svårt ekonomiskt, tackar mig själv för att jag inte gav upp utan kämpade för att kunna vara där jag är nu. Så jag går runt i matbutiken i Solna centrum bara för att minnas, fyller korgen tills den blir tung och noterar att sinnet inte blir tungt över den tunga korgen, för plånboken är lite tyngre dessa dagar. Det är skönt.
