Herregud, jag drog på en gammal lambadalåt och fick upp en massa bilder av när min kusin Wendy och jag var 7 och 8 år och dansade lambada i vår moster Helenas hus i Boa vista. Jag dansade som en stel robot och lilla Kelly försökte dansa efter oss. Så himla mysigt och roligt. Sen började bara tårarna spruta, helt galet vad minnen kan få en att tänka på allt möjligt. Familjen där borta, att de är så långt borta. Jag blir nästan alltid gråtfärdig när jag hör brasiliansk musik. De får mig att tänka på hur långt bort min familj är och vilka andra förutsättningar jag, min bror och mina Wendy och Lucette fick mot dem. /Elaine, saknar Brasilien och Wendy.
