I alla fall inte hälften av er. Känns sorgligt på något sätt. Läste igenom blogginlägg och såg att ni var hälften så många för ett år sedan. 60.000 besök i veckan var det då, nu är ni cirka 130.000. Min farfar var min favortiperson i hela världen, min klippa. Jag älskade honom så mycket att jag tatuerade hans namnteckning på min högra underarm som jag är mycket stolt över. För ett år sedan dog han. Han ville dö för han var mätt på livet. Eftersom farfar inte bara var min farfar utan också tagit över rollen som min pappa så... Så hade jag svårt att acceptera att han skulle dö trots att han var 91år. Han hette Arne Bergqvist. Född 1923, son till Katarina och Gillis Bergqvist, storebror till Hans Bergqvist. Farfar gillade orientering, bakelser, damer och klockor. Han tyckte att ingenjör, läkare, arkitekt och några andra yrken var riktiga jobb. Retorik var trams "Men du är bra på det". När jag medverkade i tv så tog han kort, framkallade och skickade på posten till mig för att visa att han hade sett. När jag ringde svarade han glatt "Nämen Elaine!" och innan vi la på artikulerade han "Tack för att du ringde". Min farfar var min ögonsten, mitt hopp, min tröst och mitt hjärta. Jag älskade honom så mycket att hjärtat värker. I dag för ett år sedan stannade hans klocka. Jag läser den sista meningen och har fortfarande svårt att tro att det är sant. Men tårarna som sprutar vittnar om att det nog är det, sant.
