Jag sitter och stirrar på farfars fåtölj. Snart var det ett år sedan han lämnade oss. Jag har inte riktigt haft tid att sörja honom. Men så fort jag har fått tid själv som när Gustav och Matheo sover och jag hinner var i stillhet, då bubblar sorgen fram. Så det är egentligen inte konstigt att det gör det nu när Gustav är på jobbet och Matheo på förskolan. Jag satt och skrev ett nyhetsbrev till kunderna och kom på saker, retoriska råd som farfar har gett mig. Och plötsligt blev allt suddigt av tårarna som vällde över och landade på tangentbordet. Herregud vad jag saknar mig farfar och vad stor sorgen är även om jag vet att han ville dö och är nöjd. Det är inte förrän jag föreläser och nämner farfar som jag kommer på hur mycket jag har kvar att sörja. Jag är aldrig beredd på det. Precis innan jag börjar prata om honom så är jag hur cool som helst. Men så när jag hör mig säga "farfar" så tjocknar halsen och tårarna börjar rinna inför dessa främmande människor på alltifrån 400 till 2000 personer. Det är ok. Det är ju trots allt inte en robot som föreläser. Det är jag. Elaine. Så länge jag nämner min farfar med sorg så kommer tårarna rinna. Men det är värt besväret för att sprida budskapet om att man ska ta hand om sina äldre.
