Jag minns hur det var förr när den där kön till klubben var ångest. Man såg hur alla de snygga tjejerna kom in utan problem. De som avfyrade det där leendet till vakterna och ba "hej äääälsklingen". OCh så fanns det dom som drog ner uringningen lite desperat för att visa klyftan. Tryck ihop pattarna bara. Jag tänkte att det där funkar aaaaldrig. Men vakterna älskade det och tjejerna fick komma in. Och fick de inte komma in så var ju hela kvällen förstörd. Jag var väl aldrig den där supersnygga tjejen som kunde spela dom korten, men jag vägrade också. Så jag kom inte in på alla ställen. Och det var ju himla trist. Men att spela sexuella korten var under min värdighet. Tråkigt kanske några tyckte "inte hela världen att flirta lite för att komma in" men jag tyckte det. Jag flirtade bara med vakter om jag menade det, och det har faktiskt hänt. Nuf' said. Hursom så var jag ute höromdagen och blev exponerad för "står du på listan" där det inte var ett fult drag utan det är stenhårt lista där. Töntigt hårt. Jag kände mig helt fine, ville lägga ned direkt. Svarade artigt att jag inte var det. Mina vänner ville in. "Vi ringer han som har klubben" och jadidada. Jag kollade på klockan, tänkte på vår mysiga soffa, min mysiga man som sitter där just nu... Kompisarna försökte och klockan tickade... Jag kom inte in. Jag försökte göra ett "Åh nej" i mitt kroppsspråk, men jag är ju ingen skådis jag är retoriker. Så kompisarna stirrar på mig förbryllar för jag ser lättad ut. Jag ber dom att gå in och ha kuuuul. Och sen åker jag hem till min soffa min man och våra barn. Helt underbart. På väg därifrån säger någon främling lite för högt "men är inte hon känd, fick hon inte komma in". Och då känner jag hur stegen går snabbare därifrån och att jag av en mystisk anledning skäms. Varför gör jag det? Sen kom jag på att det var 20-åriga tjejen i mig som skämdes, inte jag. Jag är kvinna, jag har andra saker för mig än att komma in på klubbar. Det är ok. Ha så kul "out there". Jag ska på soffstället❤️.
