Man hör om de på nyheterna, får det presenterat för sig som siffror, men aldrig någonsin har jag varit nära någon vars man har mördat sin fru. Nu hände det tre led bort. Bekantas bekanta som förlorat en kär vän. En ung kvinna som hade två små barn som hade nitlotten att få en mördare till pappa, en pappa som mördade deras mamma. En nyfödd bebis och en liten som är 2 år, i Matheos ålder, är plötsligt utan sin mamma. Tre led bort och det känns så nära, så främmande att någon jag känner, känner någon som känner någon som var gift med en mördare. Min vän bara gråter, jag med. Jag tänker på bebisen, bröstmjölken, famnen, den obeskrivliga kärleken. Ber att barnen ska få kärlek av andra trygga, varma famnar långt borta från mördaren. Jag läser vidare och ser att... Det är svårt att formulera orden. En mamma förlorade sin son i måndags. Hjärtskärande text från en mamma i bottenlös sorg. En mamma förlorade sitt barn. Två barn förlorade sin mamma. Jag tänker på världen, på hur otroligt stor den är. Hur många som förlorar sina nära och kära, sina barn, sina föräldrar. Varje dag. Den känns så mörk just nu. Men så tänker jag på mina nära och kära. Min familj, Gustavs och min familj. Hur vi satt runt deras köksbord ikväll och bara var. Matheo var lycklig, famo och faffa är friska, fastrarna Siri och Eira var där. Alla lever, är glada och friska. Tack gode gud för det. Gustav lever. Han är i Spanien med sina killkompisar. Han mår bra. Han lever. /Elaine, lägger sig bredvid Matheo och lyssnar till hans andetag...
