Våra blickar möttes snabbt. Han. Det där exet till min vän. Åren har gått. Hans hår hade blivit längre. Flintens begynnelse gjorde sig påmind. Och jag? Jag hade en blondlockig ettåring som inte delade vår historia. Historien som inte slutade så bra. Ett mejl från mig till honom som utförligt förklarade varför exet, som nu stod framför oss, var en påse bajs. Min ettåring lös upp när han fick se han som en gång varit en påse med bajs. Matheo vinkade och sa "Hejjj", med extra betoning på J. Varken jag eller exet kunde värja oss mot den fina gesten från Matheo. Han vinkade tillbaka och sa "Hej" han med, med extra betoning på J. Sen bytte vi blickar, log och där och då föll historien och avskyn i tusen bitar. För livet blir inte längre och vi är bara människor formade av olika skäl. Vad han hade för skäl att vara en påse med bajs en gång i tiden har jag ingen aning om. Men jag har i alla fall inga skäl att bära med mig något agg mot honom. Det är historia. Allt vi har är idag. Matheo visade sina sex tänder och skrattade högt så att det ekade i Liljeholmsgallerian. Jag ska Heddå på det sätt som ni vet att jag brukar säga. I mitt Heddå låg även "far väl" med extra betoning och kärlek bakom väl. Det kändes... väl. :) Han gav en menande nick tillbaka och sen gick vi åt varsitt håll, utan agg, historia eller ilska. Vi for väl mot olika destinationer.
