I en av många hoplänkade vagnar satt jag och drömde mig bort när pendeltåget med riktning mot Märsta svischade vi förbi bostadsområden. Tåget skumpade fram och jag gungades mjukt samtidigt som mina tankar analyserade kvällens julfest med jobbet. Proppmätt och vid gott mod kände jag mig där jag satt. Efter ett stopp vid en station rullade vi sakta igång igen och jag såg ögonvrån hur en gestalt stod bredvid mig. En andedräkt som luktade askkopp nådde mig och min första tanke blev ”Åh nej inte en alkis”. Jag sänkte snabbt musiken i mina hörlurar då jag uppfattade att denna gestalt i form av en sliten man ville säga något till mig. ”Är det okej om jag sätter mig bredvid dig?” frågade mannen försynt. ”Ja såklart” svarade jag som att det var den självklaraste saken i världen. Hallå vi bor i ett fritt land, du får ju sitta var du vill hann jag tänka innan han fortsatte konversationen medan han slog sig ner bredvid mig. ”Det är inte alla som vill sitta bredvid mig så därför frågar jag”. ”Det är helt okej att du sätter dig här” svarade jag och gav honom ett leende. Jag tittade på en sargad man med ärr i ansiktet och slitna kläder. En lättnad sköljde över mig när jag märkte att han inte var påverkad av något men en blixt av sorg träffade mitt hjärta när han öppenhjärtigt och ärligt valde att dela med sig av sitt livs historia. I alla fall några delar av den. Med fru och barn i USA åkte han till Sverige för att jobba. Han nämnde ordet ”rockstjärna” några gånger så jag fick ihop det efter hand att han var musiker. Han berättade hur han bodde med en annan man som misshandlade honom så svårt att han tillslut valde livet som hemlös framför att bli ihjälslagen. Kvar från den tiden har han en trasig arm som han knappt kan lyfta som ett resultat av misshandeln han tvingades utstå. ”Jag är på väg till Arlanda nu för att sova” sa han med sorg i rösten. Han fortsatte berätta om hur han åker fram och tillbaka till Arlanda och Stockholm City men att han egentligen bara vill dö. Hoppa framför tåget och avsluta detta liv han lever, men han vill inte kalla det ett liv. ”Det här är inte ett liv. Det är ett helvete. Jag lever i helvetet” sa han och stirrade tomt framför sig en stund för att sedan vända blicken mot mig. ”Det ända jag vill är att få se min familj igen. Jag vill ha ett jobb så jag kan jobba ihop pengar till en flygbiljett till USA så jag kan få se min familj igen”. Mitt hjärta brast. Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur fruktansvärt det måste vara. Hemlös och ensam. Hungrig och kall. Förtvivlad. Frustrerad. Hjälplös. Jag tog upp min plånbok, tog upp de två hundralapparna som jag hade i plånboken, vek ihop dem och la i hans hand. ”Nej jag kan inte ta emot dessa” sa han. ”Ta dem”, sa jag och log. Hans bruna sorgsna ögon fylldes med tårar. Jag tror han grät över att kanske få lite mat, en kopp varm kaffe och ett paket cigg för pengarna men jag tror också att han grät av förtvivlan över sitt liv. Han hade inte velat att det skulle bli såhär. Han kramade om mig och sa att han älskade mig. Han sa att om han ser mig igen ska han ge tillbaka pengarna som han fick. Både han och jag vet att vi aldrig kommer se varandra igen och att jag aldrig skulle begära tillbaka pengarna men jag förstod att han sa det utav tacksamhetsskuld. Mina tårar rann längst mina kinder när jag såg hans tårar rinna. Jag höll hans händer medan han grät. Jag klev av vid Häggvik med blandade känslor i kroppen. Förtvivlan över att jag inte kan göra mer för honom, tacksamhet när jag tänker på mitt eget lyckliga och trygga liv men framförallt känner jag stor sorg över att det finns människor som lever som honom. Utan hem, kärlek och trygghet. Väl hemma möttes jag av min sambos varma famn. Jag berättade med tårarna rinnande längst kinderna om mitt möte med den hemlösa, som jag inte vet namnet på. Min sambo förklarade hur godhjärtad jag var och jag försökte verkligen känna så men det kändes svårt när man vill göra så mycket mer. När jag stod och höll om min sambo och lät alla känslor efter mötet välla ut tänkte jag på vad mannen hade sagt till mig om kärlek: ” Det finns inget viktigare än kärlek, hur mycket pengar man än har så är kärleken viktigast. Uppskatta din sambo och ta aldrig varandra för givet” Om jag träffar min familj igen ska jag aldrig lämna dem. Inte ens för en minut”. Kontrasten blev så skrämmande tydlig. Där satt jag med mitt rika liv och ljusa framtid och höll hand med mannen som inte hade något att leva för. Jag kommer alltid komma ihåg mötet med honom. Jag hoppas innerligt att han har en skyddsängel med sig som kan hjälpa honom tillbaka till sin familj och tillbaka till ett liv värt att leva. Johanna Haapanen, 24 år
