Det fanns tillfällen då jag tvekade. Tvekade på om det här mamma, pappa, barn livet kunde vara något för mig. Jag har alltid varit rädd för att göra saker bara för att andra gör det. Jag har alltid velat gå min egen väg men känt mig skitskraj för det. För det är ju alltid kul att se upp till någon som gör det man själv vill göra en vacker dag. Som det här med retorik. Det var långt ifrån etablerat när jag började studera det, men jag tyckte om det och beslöt mig för att det var min väg. Det jobbiga var inte vägen. Det jobbiga var alla tveksamma blickar jag mötte på vägen dit jag är idag. Blickar som säger "Ska du verkligen gå dit, det är ingen annan som har gjort det. Kommer du tjäna pengar". Men min inre röst ville inte göra det andra gjorde utan det mina drömmar strävade efter. De blickarna är inte tveksamma längre, de är imponerade. Jag trodde att jag skulle skaffa barn med min bästa vän Stefan som är gay. Med en störd pappa så trodde jag aldrig att jag skulle få tillit till en heterosexuell man igen. En egen väg men inte av egen vilja, utan av besvikelse. Jag vill inte fatta beslut på grund av besvikelse eller rädsla. Egna vägar baserat på det är inte roliga vägar. Så jag gick terapi i fem år istället och sen träffade jag Gustav. Det spelar ingen roll hur många eller hur få som går på den väg du har valt, bara du är där du vill vara. Jag bara önskar att man fick ett skydd för alla tveksamma blickar på vägen dit. Går du din egen väg?
