Jag var så peppad på den här för mig nya traditionen att bygga ett pepparkakshus, så jag ville göra ett alldeles eget. Gustav sa "Kör bara kör" och jag blev så överpeppad att jag började med en gång. Gustav lite försiktigt: Ska du inte mäta upp delarna först? Jag garvar: Skämtar du? Vem orkar det? Det är väl bara att höfta? Gustav: Ååååkej. Och jag höftade. Under tiden som jag höftade så upptäckte jag att mina obefintliga beräkningar var lite fel. Men det gjorde ingenting för det skulle ju bli ett "Lustigt hus" (not), men det blev det. Det Lustiga huset är verkligen jag i ett nötskal - fort och fel. Jag vill bli klar snabbt och då resulterar det i ett lustigt hus och en galen tapet. Gustav är mer eftertänksam så pass att saker i bland aldrig blir av tycker jag. En evighet och allt ska tänkas över, till och med vilket ben han ska ta ut först när han kliver ur bilen. Nej, men nästan. Det positiva med det är att det alltid blir rätt i slutet. Gustav är så gullig. Han kanske skrattade lite när mitt tålamod tröt och åt det färdiga "söta" resultatet. Men han sa "Baby det är ditt första lustiga hus! Bra jobbat!". Så sant som det är sagt (har kollat för mycket på Bärgaren) så jag sträckte på mig och kände mig stolt över mitt felberäknade pepparkakshus, men pepparkakhus lik förbannat. Det första! Sen gjorde Gustav och jag en film på Gustavs initiativ. Det kan få bli er uppesittar film. Sjukt spännande. Spoilervarning: Pepparkakorna pippar loss inne i huset sen. Jag vill önska er en underbar jul! Ni som är deppade och känner att allt bara suger dessa dagar. Jag vet hur ni känner, jag har varit där många jular. Men jag har trots mörkret försökt fångat de ljusglimtar jag kunnat få och tillåtit mig att vara ledsen också. Sen har jag försökt göra något för folk. Det får mig alltid att må bättre oavsett sinnestillstånd. Tack för att ni är här. Jag älskar er!
