Jag har funderat på den formuleringen och klurat på huruvida den är bra eller inte. Det är så många som säger så och liksom sträcker på sig, som att kontrasten mellan ens respektive och ens nuvarande skulle fungera som en garanti på att det kommer att hålla. Men är det verkligen så? Blir inte den man väljer då vald för att hen är en kontrast till en annan istället för att man gillar hen? Och kan inte det där fortsätta i en evighet? Att man bara fortsätter att välja kontraster tills man har satt sig själv i karantän en tid - helt fri från förhållanden - mediterar lite på vem man är och vad hjärtat vill ha. Då blir ens nästa val av partner inte en kontrast till någon annan, utan en helt ny individ som man kan älska och leva med. Det tror jag i alla fall. Det fanns en tid då jag var i kontrasternas förhållandeförbannelse. Efter min kriminella pojkvän i Barcelona så ville jag ha en hel-ylle-svenne-banan och hittade Peter som sa "joråsatte" mellan meningarna. Haha! Det var ett jättebra förhållande, men det var mest en kontrast till det föregående. Och efter honom så ville jag ha en cooling och då blev det en Drum'n'base DJ. Superkär var jag, men också en kontrast till föregående. Eftersom jag blev rådumpad av dj:n så ville jag bara bli riktigt älskad av någon som ville vara med mig. Och det fick jag, nästa pojkvän ville bara umgås med mig. Jag fick andnöd och tänkte att jag ska nog leva i karantän från förhållanden ett tag. Sagt och gjort. Två år senare träffade jag Gustav, han var olik alla andra jag hade träffat. Ingen kontrast till någon annan, bara Gustav. Har ni varit fast i relationskedjan där en pojkvän/flickvän ersätts med en kontrast? [poll id="13"] /Elaine, klurar på vad hon ska svara på pollen.
