Tanke: Du har tidigare skrivit att du hade en period i livet för några år sedan när du inte umgicks alls mycket med någon. Har så svårt att se dig sådan då du verkar vara en mycket social person. Anledningen till att jag skriver är att jag själv är i en sådan situation nu. För ett år sedan blev jag så otroligt sårad av en man. Jag var ordentligt nere i sex månader och började bli mig själv igen under hösten. Nu tror alla att jag har gått vidare, ”du är stark, du fixar detta”. Och det intalade jag mig själv. Nu försöker jag fokusera på min hälsa då jag vill gå ner i vikt och samtidigt min karriär då den är viktig för mig. Jag vill ha JAG-tid under 2013. Samtidigt så låter jag mannen som krossade mitt hjärta att uppta min hjärna. Och jag känner mig stundtals jävligt ensam, samtidigt som jag ofta inte vill umgås med någon. Nu kanske det blev ett förvirrat inlägg, men jag tror budskapet gick fram… - K Hej K. Jag tror att du gör klokt i att ha Jag-tid under 2013. Men det behöver nödvändigtvis inte betyda att du är ensam, snarare att du gör saker du mår bra av. Inkluderar det personer, so be it. För egen del så hade jag ett starkt behov att lära mig trivas i mitt eget sällskap. Jag kom till en punkt då jag inte umgås med folk för att jag ville umgås med dem. Jag umgicks för att slippa vara själv. Det är helt fel skäl om du frågar mig. Jag minns nån gång 2002 då jag ringde upp Gaby och sa, ingenting. Hon blev lite irriterad (fullt förståeligt) och så frågade hon: Ella, varför ringer du? Du säger ingenting." - Näe... svarade jag lite disträ och jag minns att jag stod i mitt kök på Bokvägen 5 och stirrade in i en vägg medan en potatis och purjulöksoppa (det var det enda jag åt då i matväg, resten var skit) puttrade på spisen. Jag hade dåligt sinne och hälsa och orkade inte tänka själv, så jag tog tag i saker och ting. Jag var överviktig så jag gick med i Viktväktarna, systemet tänkte åt mig - jag följde det bara - så skönt! Jag började träna och gick mekaniskt till gymmet tre gånger i veckan. På några veckor gick det från att bli mekaniskt till en glädje för min kropp började må bra. Jag isolerade mig från vänner, för jag behövde bli vän med mig själv först. Det tog två år. Två år av ensamhet kanske några skulle kalla det, men jag kallar det två år med mig själv. Det var min väg, det är inte alla andras väg. Du behöver hitta din väg K. Låt intellektet ta kommandot när hjärtats självbevarelsedrift sviktar. Skriv ner vad som får dig att må bra och låt inget som har med den där mannen att göra, få vara med på listan. Vilken kompis gillar du mest? Vilken familjemedlem får dig att må bra. Vilken träningsform tycker du är rolig? Ska du göra saker så ska du inte göra det för att du måste, utan för att det gör dig glad. Skit i dieter, tråkig träning och måste-träffa-vänner. Ät saker som gör dig stark/glad, träna sånt som ger dig glädje och träffa personer du vill. Och allra viktigast - bli bästa vän med dig själv. Gör du snälla saker i vardagen så är du på god väg. Kram på dig! Vad säger ni andra? Några råd till K? Vilka vägar tog ni till välmåendet? Det finns ju så många.
