Nu är jag ganska ledsen måste jag säga. Jag fick sms att farfar har fått en stroke och ligger på sjukhuset. Farfar är, som ni redan vet, inte bara en farfar för mig. Han är min superfarfar, min kompis, inspiration till böcker, källa till skratt och har blivit min pappa. Det är inte alla som får ha sin farfar i trettio år, jag är rätt bortskämd faktiskt. Farfar och jag som liten skitunge :) Han är 90år och har levt ett fantastiskt liv och det är inte första gången han får en stroke. Han fick en förra sommaren då han segnade ner i min farbror Mats armar, som blev helt förtvivlad för Mats trodde ju att farfar höll på att dö. Men icke sa nicke, farfar klarade sig och efteråt när hela släkten åt sa han. Farfar: Det hade varit helt underbart att få dö så, en bättre död får man leta efter. Dö i min sons armar. Stackars Mats blev lite förfärad: Men för mig hade det varit jobbigt. Farfar skrattar på sitt härliga vis och säger: Trams! Jag: Men du har ju sånt bra liv nu, är frisk och gör saker. Farfar: Det är så jag vill dö, när allt är bra och innan jag hinner bli en grönsak. Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för att dö som en grönsak. Farfar tror jag förbereder alla på att acceptera att om han dör så gör det ingenting, tvärtom. Han skulle dö på topp och vara hela 90 år gammal. Så jag vill inte vara egoistisk och be Gud att hålla kvar farfar i 100 år när han ändå inte orkar leva om några. Problemet är bara att jag kommer sakna honom så himlans mycket. Min farfar är en stor del av mitt allt... Usch vad ledsen jag är nu mina bloggvänner. Skönt att jag är hemma i Sverige om några dagar. /Elaine, gråter en skvätt och lägger sig och sover.
