Jag förstår inte hur bloggare lyckas försköna vardagen så fantastiskt bra. Inte i ord utan i bilder. Ibland kan jag läsa en blogg från samma stad och undra om vi verkligen bor i samma stad, så vackert är inte mitt Stockholm idag. Hur gör dom? Jag försöker tänka att jag ska se saker ur en annan vinkel för att de grå ska bli lite kul. Jag går omkring som ett nyfiket hoppfullt barn som tror att någonstans i den grå djungeln finns något vackert att hitta. Det gäller bara att se det genom rätt vinkel. Jag önskar att jag kunde vara lika optimistisk i känslolivet. Att nu ser jag det här genom rätt vinkel trots att det regnar inombords. Professionellt är jag mästare på det, jag vet precis vart jag vill och var jag ska. Men privat känner jag mig lite vilsen, som att ödmjukheten för andras tankar har gått för långt att jag inte har ryggrad för mina egna. "Känner jag verkligen så eller känner jag något annat. Kanske är det barndomen eller så måste jag bara börja spela gitarr?" Jag är vilsen i skallen just nu, men jag går framåt och gör sånt som gör att jag mår bra: äter och tränar bra. Umgås med min lilla familj." Jag tycker att jag mådde likadant förra graviditeten. Kanske är det så att ens barndom, livsval och liv överhuvudtaget granskas av en själv när det är ett nytt liv på väg? Är det så för er? Sen det som ger mig mest lycka det är Maggans sparkar. En liten påminnelse om en lycka i mig som väntar. Älskade lilla bebis du är inte född ännu och ändå gör du mig så lycklig när jag ligger där med tankarna surrandes i skallen. Då sparkar du till så alla tankar faller till marken och så är det bara du och jag. Så himla skönt. Där kan man snacka om att hitta en fin vinkel. Hur mår ni idag? Vilsna ni med eller har ni hittat fram till er själva? Tog det lång tid?
