Jag var sju år med stora drömmar om att få jobba på Pressbyrån i Bredäng centrum. Jag trodde att godisätandet ingick i jobbet för att kvinnan med det stora röda håret alltid åt godis. Jag satt och ritade min teckning av Pressbyrån väldigt omsorgsfullt och med ett pirr i magen. En dag kanske det kunde bli jag. Jag var sju år, skolan var Bredängs och min lärare var Frankenstein, Carola Frankenstein. Hon hukade sig ner så att hon kunde se mig i ögonen när hon pratade. Hon luktade nån varm parfym, alltid nytvättat hår blandat med pipa som hon rökte då och då. Jag minns lukten än idag, trygghet. Jag älskade lektionerna då vi fick skriva och rita, berättelser var så kul. Och idag skulle jag få berätta om min dröm. Det jag inte visste var att Carola skulle ändra hela min riktning. Hon: Elaine, varför vill du jobba på Pressbyrån? Jag: För då får man äta godis. Hon: Elaine, du ska inte jobba på Pressbyrån. Du ska bli författare. Hon sa det med ett lugn och med en blick jag aldrig glömmer. Alla sinnena var på helspänn när hon sa det. Jag var bara sju år gammal, men ändå sådde hon ett frö som hittills har resulterat i snart fem böcker. Lärare gör skillnad. På sidan För det vidare kan man hylla sina lärare. Jag har precis skrivit en hyllning till Carola. Hoppas att hon ser det från himlen. Lärare behöver all pepp de kan få. Kika på den här sidan och skriv din hyllning till en lärare som betytt mycket för dig.
