Den avfyrade jag iväg som femåring. Jag bad att mamma och pappa skulle bli tillsammans igen. Jag tyckte att "den där Gud" var svår att nå och visste inte riktigt hur jag skulle be, jag bad lite annorlunda då. Min taktik var att blunda hårt och föreställa mig att jag åkte upp för en oändlig mängd av moln. Ju mer jag ansträngde mig för att komma upp desto närmre Gud skulle jag komma. Jag flög i tankarna och nådde till slut hans slott på ett moln högt högt uppe i molnens moln. I hans valvformade fönster satt en duva som jag viskade bönen till: Kan du säga till Gud att han ska göra att mamma och pappa blir ihop igen?” Sen åkte jag ner för molnen och höll tummarna på vägen ner, bara hoppades att duvan skulle prata med sin husse. Bönen slog inte in och vad jag är glad för det idag. Min andra bön som jag minns väldigt stark, den bad jag när jag gick i mellanstadiet. Jag var väldigt mobbad och hade inga vänner. Jag bad om en bästa vän som gärna fick ha brunt hår och blå ögon – jag tyckte och tycker fortfarande att den kombinationen var magisk. Det dröjde ett tag men till slut så mötte hon mig i gymnasiekorridorerna på Brännkyrka Gymnasium. Daniela Krantz. Hon hade brunt hår och kristallblå ögon, och jag blev så där nyförälskad som man kan bli i nya vänner. Just på grund av att jag vet hur det är att inte ha några vänner så har det gjort mig otroligt tacksam för dem jag har. Jag har en alldeles speciell relation till mina vänner, de är min familj. Eftersom delar av den egna familjen inte har fungerat så har blodsband för mig lite förlorat sin mening. Familj kan du inte välja, det är livets lott som ger dig dina föräldrar, syskon och övrig släkt. Men vänner kan du välja med omsorg, vilka du ska ha nära och inte. Du väljer vänner och de väljer dig, det blir ett speciellt och fint band tycker jag. Min bestman på denna jord - Stefan, som kom till Brasilien! /Elaine, är så tacksam för sina vänner.
