Jag träffade aldrig min farmor. Hon lämnade livet innan jag klev in i det. Kanske sågs vi på vägen? Kanske tog hon min hand på vägen till och från livet och sa "Vi får prata sen." Jag hoppas det. Farmors syster Karin levde tills för två dagar sedan. En stark dam, för stark för sin tid. Oj vad hon var emot de själlösa miljonprogrammen som min farfar ritade upp. Hon skrev om det i sin fantastiska bok. Hur hon på 50-talet ville kasta tallrikarna hon diskade i väggen för att skynda i väg till något som behövde henne, krävde henne, precis så som männen gjorde när de skyndade iväg till sina jobb. Allt som krävde henne var hennes älskade barn, disken, hemmet och handarbetet som hon så fint virkade med medan mannen satt i fåtöljen med tidning och pipa. "En man ska vara man och en kvinna kvinna." Vad det var, och vad det innebar var självklart när min farmors syster Karin Paulsson från Föllinge växte upp - och hon avskydde det. Karin, vi fick upp kontakten 2008 då jag skrev min bok Du är din Generation. Jag hade så många frågor och du svar. Du bodde på ett äldreboende i Föllinge, samma rum som din far och min farmorsfar Nisse. Ni levde era sista år där och ni dog där. Du var så lycklig över att du fick just det rummet. Elaine, kan du inte komma hit? så sa du. Du hade tid och jag var mitt upp i karriären. "Jag kommer sen." Men sen... tog din tid slut. Och här står jag nu. Snopen, dum, skamsen, så skamsen att det överskuggar min sorg. Sorg över att jag hade kunnat lära känna min farmor de 31 åren då jag och hennes syster Karin var i livet samtidigt. Karin, personen som stod min farmor Britt närmast. Jag skyndade till tåg, föreläsningar, möten, skriva böcker, när jag borde ha skyndat till ett äldreboende i Föllinge där hon bodde. Förlåt mig Karin. Förlåt mig Elaine. Dessa mål, dessa nedrans mål. Jag har ju redan och jag hade Karin. Tänk om jag hade sett det? Skam. Skam över min reaktion när jag fick mejlet: "Din farmors syster Karin dog igår." Karin? Men Karin! Jag skulle ju hälsa på.. Ringa upp... Prata...Sen.... Jag tänker på Inger, min nya farmor Inger. Hon ser hur jag stressar genom dagen. Tänker att hon ska ringa, men ringer inte. Jag vill inte störa dig lilla vän. Vi kan prata sen. Sen. Inger vill berätta och jag vill höra. Innan sen inte finns längre. Min farmors syster Karin Karlsson (född som Katarina Paulsson) skrev en bok som jag läste 2008 - Kvinnostad. Det är en fantastisk bok som gör att ordet feminist inte går att använda som skälsord längre. För det fanns en tid då en kvinna skulle vara kvinna och en man man - vad det var och ramarna för det var inte stora. Läser man boken så ser man att det har gått framåt. Men öppnar man ögonen så ser man att vi inte är i mål än. Ramarna är större, men det är inte i närheten av något som kan kallas stort. Egentligen borde jag ta itu med morgondisken. Koppar och tallrikar och allting annat som jag dragit fram. Men jag kan inte. Jag vill någonting annat, inte bara disk och städning, och förresten tvätten idag också. Jag vill skynda mig upp på samma sätt som Anders till något som krävde mig, behövde mig ... Jag går in i stora rummet. Jag vet redan på förhand vilken syn som möter mig därinne. Erik i sin fåtölj, den bästa vi har, med tidning och pipa. Återstår bara att jag sätter mig i min soffhörna med handarbetet så är bilden klar. _ Ur boken Kvinnostad av Katarina Paulsson. Tack kära farmors älskade syster för att du hjälpte till att tänja ramarna och tack ni som fortsätter kampen trots all skit ni får. /Elaine, mår lite konstigt. Ledsen för Karin och tacksam för Inger❤.
