Jag tittar i mammas gamla fotoalbum från 70- och 80-talet. Det är något helt annat att se dem nu för vi är i exakt samma ålder. Nu kan man jämföra lite grann. Hur var hon? Vad bar hon för kläder och hur såg livssituationen ut? Min mamma och jag är väldigt lika. Sociala varelser som älskar att hänga med familj och vänner. Vi har aldrig varit några tofflor för männen. Om någon var svartsjuk så var mamma inte sen att lämna den mannen. Hon har alltid varit stark. "För stark" kanske min pappa hade sagt. Men en kvinna kan aldrig vara för stark. Jag fastnade vid det här kortet, stirrade på det länge. Mamma är 32 år. Exakt lika gammal som jag är idag. Jag var 1.5år då, precis som Matheo är nu. Hon ser inte lycklig ut. Det var ett halvår innan hon och pappa separerade. Hon var för stark för honom, min supermamma. Så stark att hon uppfostrade en superdotter alldeles ensam. Jag kommer alltid att älska henne för det. För att hon lämnade min pappa, var en supermamma åt mig och berättade hur kärleken skulle vara trots att hon själv inte träffat en, än. :) Och här har ni mig, krulltottas. Hur gammal jag var vet jag inte. Har ni starka föräldrar och har det präglat er mycket tror ni? Jag tror att det är tack vare att mamma lämnade min pappa som jag hade chansen att skapa en egen bild av äkta kärlek. Jag tror att de som växer upp och ser sina föräldrar i en kall relation där man aldrig hör dem säga att de älskar varandra, kramas eller visar kärlek. De får nog en skev bild av kärlek.
