Nu har jag läst ut dem - Torka aldrig tårar utan handskar. Och sista boken heter "Döden". Vad mycket jag tänker på döden en midsommar som denna. Jag tänker på hur alla mina sinnen var på helspänn när farfar svarade på de frågor jag hade om att vara nära döden. Han var aldrig rädd för den. Han var mätt på livet. Därför vågade jag fråga om denna i farfars ögon då mycket välkomna gäst - Döden. Det var sommaren 2012 och farfar skulle behöva vänta på den där gästen tills december samma år. "Fint folk..." Muttrade han där han satt i sin rullstol i vardagsrummet på Banérgatan. Jag satt i hans blommiga soffa, samma soffa som mina barnsben hade dinglat en gång i tiden. Nu nuddade de den blå matten och mina ögon sökte efter farfars. - Hur är det farfar, frågade jag trevande för jag visste ju inte vad det var för något. Farfar funderade en stund och kämpade med att nå svaret som var nära men ändå långt borta nu när han sjöng på sista versen av sitt liv. - Det är en svart dimma. Ibland hittar jag fram, som nu, men oftast irrar jag bara omkring." Det lät obehagligt och jag darrade på rösten när jag ställde nästa fråga. - Är du rädd?" Farfar sträckte på sig så stolt och rakryggat han förmådde i sin rullstol och svarade med en lugn men bestämd röst: Nej." Jag var tacksam för svaret. På något sätt vet jag att när jag själv ligger inför döden så kommer hans ord att vara små ljuspunkter i den där svarta dimman. Sen kommer ljuset och farfar komma efter slutet. Han kommer ta min hand, le och säga som bara farfar kan: Lilla gumman min, vad var det jag sa? Det var inte så farligt!" Sen kommer vi att hänga i evigheten och lära oss av de dumheter som förekom på jorden. Det tror jag på. Vad tror ni? Men Gud ändå, så oförskämt av mig! Glad midsommar för tusan. Idag ska vi inte tänka på död, idag ska vi ju dansa runt en blomsterkuk. Och så kallar dom oss perversa. Skål! Så tänker jag mig att Paul hade sagt i denna stund. ❤️ En sån retoriker han var. /Elaine, älskar Paul och avskyr avsked.
