Hej Elaine! Du som känns så klok kanske kan ge mig råd, eller någon av dina läsare. Jag vet varken ut eller in längre och behöver verkligen ärliga råd. Jag vet inte ens vilken del jag ska börja med så jag kör på. I hela mitt liv har jag varit en smal och snygg tjej, bra självförtroende, driven och aldrig brytt mig om vad jag stoppat i mig då det inte visat sig på vågen. Eller vågen, jag vägde mig aldrig, låg runt 55 kilo till mina 1.67 och så länge kläderna passade var jag nöjd. Runt 25 slutade jag röka, tjänade ganska bra och åt ute med goda vänner nästan varje kväll och på två år hade jag gått upp 20-25 kilo. Visst syntes det på kläderna, bristningar på insidan låren, men jag ”såg” det inte i spegeln förutom på kort i bland. Jag blev inte jättetjock, och alla har ju olika kroppsform, men självfallet blev jag bekymrad när jag fick ha storlek 42-44 på jeans jämför med 36. Var nog ganska glad ändå, njöt av fikat på kundbesöken, mös hemma med sambon med pizza i bland, och ja, åt väl ganska onyttigt. Men framförallt mycket mat. Sedan bestämde jag mig. Jag ska ha ett BMI på 25 innan jag är trettio. I december började jag med LCHF och gick ner till 62.7-63.5. ( pendlar där i mellan ) på bara fyra månader, tappade hår osv men kände mig skitsnygg. Sååå kul att köpa mindre kläder. Men efter fyra månader stannade vågen. Möjligen går jag upp till 64 i bland, men kan också gå ner till 61.7 efter mens. Det jag märker nu, på både gott ont är att jag är livrädd för att gå upp i vikt. Verkligen livrädd!! Vill inte bli misslyckad, men har sparat alla gamla kläder i källaren om jag ändå går upp.. Äter LCHF och gillar det, men märker att jag ”tjuväter” för mig själv. Köper mängder med salta nötter varenda gång jag handlar mat och vräker i mig i bilen och kastar ut påsen genom fönstret för att dölja mina bevis. På jobbet äter jag vanlig hederlig ost, och får grymt dåligt samvete över det… Men jag hetsar…tror jag. Kan liksom inte säga nej, ska jag ta en skiva tar jag sju.. Har börjat träna också på sportlife, gruppträning tre gånger i veckan men nu känns det som att hjärnan är helt knasig. Som idag. vågen står på 64 till mina 1.67, ska snart ha mens och åt mycket nötter i helgen vilket kan påverka. I ala fall. Åt två ägg till frukost och bacn, sen 7 ostskivor på jobbet och 6 bitar salami. När jag kom hem åt jag köttfärssås med broccoli sen tränade jag, och nu smällde jag i mig ytterligare en stoooor portion köttfärsås med broccoli fast att jag lovat mig själv att inte äta så sent. Jag har ju ett bmi på 22.9-22.5 och ändå känner jag mig missnöjd, fet, och faktiskt riktigt äcklig som äter hela tiden, fast jag förbjudit mig.Mest jobbigt är just rädslan för att bli stor igen,, Känner inte igen mig själv, jag som aldrig ”brytt” mig om vikt och så. När jag vägde 74 så sa jag att vi 65 skulle jag vara nöjd, nu tänker jag 60..fast helst 57. Som att siffran betyder något. Sen när jag ser på andra, som till exempel dig, så tycker jag du är så fin i kroppen. Varför ser jag inte så på mig själv. Har du eller någon annan något bra råd, eller varit med om något liknande? Vill så gärna skaffa barn med, men nu sitter ju det här i huvudet… Man blir så påverkad av sånna som Katrin och Maggan där man måste se skitsnygg ut när man är nyförlöst, orkar inte med pressen. Förlåt för långt inlägg, men vet varken ut eller in längre. Jag blir så ledsen när jag läser din kommentar fina fina du. Låt aldrig ditt värde definieras av din vikt och att det skulle hindra dig från att vilja skaffa barn är ju som du redan insett, åt skogen. Jag vill inte leka hobbypslykolog för jag är inte psykolog. Men jag tror att du är något på spåren, du har ju insett att du tycker folk som väger mer än dig själv och förmodligen är större än dig generellt ändå är fina. Men så kan du inte tänka det om dig själv. Jag tror att vikthetsen är ett symptom för något annat som du kanske mår dåligt över och borde prata med någon om. Jag har själv gått terapi i fem år och vilken investering det var! Om vikten får dig att begränsa dina livsval och fokus blir fixering så tycker jag att du borde prata med någon professionell. Det hjälper dig att leva ditt liv fullt istället för att stirra dig blind på några siffror på en våg. Nu känner jag mig så dum för jag vill inte att mig egna viktfokusering ska göra dig mer fixerad. Men det är skillnad på viktmål och viktfixering. Jag har två kilo tills jag är i mål, sen kommer jag enbart att mäta mitt välmående i prestation på gymmet. Jag kommer inte väga mig nåt mer för det är irrelevant när jag nått det jag vägde innan jag var gravid som är en hälsosam vikt för mig. Du har nått din målvikt, du är hälsosam. Släpp fokus och lev livet. Så himla lätt för mig att säga, men fundera på vad det här egentligen bottnar i. Det var en dietist som behandlade anorecipatienter som sa att det bästa botet mot just ätstörningar är kärlek - ätstörningar är ett rop på hjälp. Vad säger ni andra bloggvänner?
