Mitt mål för hösten är att få äta frukost och middag med Matheo varje dag. Det innebär restriktioner vad det gäller föreläsningarna. Jag kommer inte att kunna resa iväg förrän 09.00 och måste vara tillbaka senast 17.00. Gud vad jag längtar efter det livet. Så ska det verkligen bli för jag har tagit stryk psykiskt av att vara borta från min lilla plutt. Mer än jag själv förstod. Det känns helt onaturligt att vara borta så mycket som jag är och nu kommer det äntligen att få sig ett slut. Karriär i all ära, men jag har bara ett barn och han växer för var dag som går. Jag vill inte missa en endaste dag i hans liv. Det skulle vara min största ångest vid en skilsmässa med Gustav - seperationen från Mathos dagliga liv. Ni som är separerade, kan inte ni berätta hur en sån tillvaro är. Är det ett trauma att vara ifrån barn ibland eller är det lyx att ha en hel vecka själv?
