Hej mina finingar. Hoppas att ni mår bra. Jag har det rätt tungt just nu. Först tänkte jag att det var en tung stämning hemma hos oss, men så kom jag på att det bara är jag som är tung. Det är en process. Först var farfar döende, i förrigår dog han och idag är han...borta. Det är väl det min hjärna jobbar med nu att jag inte ska få höra hans pigga stämma svara "Nämen Elaine!" när jag ringer och avsluta "Tack för att du ringde". Det är jobbigt. Men det är som min kloka vän Amanda sa när hon ringde mig: Elaine, du har i alla fall en ljus sorg. Ni har vackra minnen, hade fick leva ett långt liv och han fick precis som han ville, han fick dö." Min coola farfar med sina då nya glasögon som han ville visa för er bloggvänner. :) En mörk sorg är mycket värre. När en person dör för tidigt, drabbas av cancer eller som i USA barnen som blev mörade. Det är så orättvist och mörkt. De fick inte leva sina liv, träffa sia kärlekar, få egna barn, eller nå sina drömmar. Det är en mörk sorg. Barack Obamas tal var så gripande, så fint och äkta. Det var fint att se honom tala, inte som en president utan som en person och förälder. Fler politiker borde våga visa den sidan. Det finns mörk sorg och så finns det ljus sorg. Jag har en ljus sorg, men man får gråta för det. Jag blir ibland rädd över hur mycket jag gråter, skulle vilja veta hur mycket tårar som ska komma ut och få veta när jag kommer gråta mindre. En tidsram ungefär. Men samtidigt så är jag rädd för att glömma alla minnen som sitter så färskt, hur hans hår kändes, hans lukt att få pussa hans kinder, hans skratt, hans sätt att ryta till mot oss barnbarn när vi inte kunde hålla oss för skratt över hans engelska, hans förmåga att börja gråta när han pratade om sin saknad till sin storebror Hans, hans glädje över Inger, hans samtal när jag medverkat i tv och han recenserade mig över telefon (jag fick alltid bra betyg av farfar), hans stolthet över att jag som fjortonåring hellre åkte till Karlstad och orienterade en vecka med min farfar istället för att hänga med kompisar. <3 Jag är rädd för att glömma, det är jag. Därför pratar jag med familjen varje dag så vi kan påminna varandra. Det här kommer ta lite tid. Tänk att farfar valde att dö på min sista arbetsdag, tre timmar efter min föreläsning i Vimmerby var slut. "Det har alltid varit ordning på farfar" sa en släkting skämtsamt.
