Jag ser ingen skillnad på mina närmsta vänner och familj. Berivan är "moster Berivan" och Meryem är "moster Beri" för Matheo. Det har varit så sen dag ett. Vissa av vännerna kommer alltid vara där, det vet jag eftersom vänskapsbanden står på sån trygg grund. Stefan och jag behöver inte ses på tre år och det är ändå samma sak. gud vad jag saknar honom. Sen finns det nära vänner som ska igenom en sådan omställning att jag är rädd att vi ska förlora varandra. Livsfaser tycker jag är som att ta ett glädjehopp in i en annan fas. ibland hoppar man in i samma livsfas med vännerna. Som jag och Crille som fick barn samtidigt, då visste vi att vi skulle komma varandra ännu närmre och det har vi. Sen kom jag närmre mina vänner med barn eftersom jag äntligen fattade varför de varit så otillgängliga medan jag känt mig "övergiven". Livsfaser är härliga, men man kan aldrig vara säker på om vi håller varandra i händerna i nästa. För ett år sen var Bella ledsen och orolig för om jag fortfarande ville vara hennes vän när jag var mamma. Det var innan Odd, förlovning och graviditet. Vi var i så olika livsfaser att man kunde bli lite orolig, men jag var inte det minsta bekymrad trots att jag kunde förstå hennes oro. Nu har hon hoppat in i min livsfas bara på ett år. Snart är hon mamma och gift och kommer langa upp tutten för att amma, haha! Det har hänt mycket sedan våra weekendtider, men gud vad jag kan sakna det.< Morgonen har spenderats över att gråta över Josefins nya och fantastiska livsfas. Hon har träffat kärleken och kärleken bor i London. Hon ska åka till USA ett år och sedan ska hon och hennes man se vart i världen de ska bo ihop. Vart i världen? Herregud säger jag bara. Jag bekände för Gustav att jag var rädd att förlora min Jossan att vi kanske inte skulle hålla varandra i händerna efter detta livsfashopp. Och när jag började prata om det så började hakan hoppa och tårarna spruta så mycket så att Gustav fick säga till mig att lugna mig. Ja, jag kan vara en dramaqueen. Att förlora henne är bara out of question, men visst blir jag orolig nät hon ska lämna landet och allt. Gustav sa att det är dit våra resor får gå precis som i Stefans fall. Det har ju gått bra. Nej, nu får jag tänka positivt. Men jag är ändå nyfiken, är ni också oroliga när alla går in i olika livsfaser? /Elaine, torkar tårarna och gör sig i ordning för att träffa sin Bella.
