Gud! Ibland känner jag för att skriva härinne som jag skriver i min mentala dagbok. Dagboken där precis allt finns nerskrivet med en fin mental guldpenna placerad av den vackra och ibland fula högen av minnen. Livet ska väl levas inte sant? Men varför kan saker och ting vara så komplicerade under ytan när ytan ser fantastiskt lätt ut. Men lätt kanske är tråkigt och dött? Det är väl bra med känslor? Jag vet inte. Jag talar inte i gåtor, jag talar om känslor. Hur de lever sitt eget liv och berättar vem man är. Ibland kan man bli förvånad över dem. Som häromdagen när en kompis drog ett skämt fyra gånger trots att jag bad honom att sluta första gången. Han drog det en gång till. En tredje. Och när den fjärde gången kom så blev jag så häftigt arg att jag lugnt bad honom att lämna rummet. Sen diskade jag stekpannan med krampaktiga rörelser lite i chock. Vad var det som hände där egentligen? Varför blev jag så arg och fanns det nån djupare orsak till det? Känslor är livet och att trycka bort dem är att dödsförklara sig själv. Jag satte mig med vännen och bad om ursäkt för att jag hade blivit så arg. Han såg inte ilskan, men han kände den. Sen försökte vi tillsammans nysta i varför jag reagerade som jag gjorde. Vi fann inga svar. Men jag är glad att jag och de jag känner inte är rädd för känslor alls, vi är höga på dem, vi surfar på dem, trycks ned av dem i bland, är ärliga med vad vi känner, men framför allt så utforskar vi dem i hopp om att få i alla fall några svar. Men svar gör det inte alltid lättare. Det kan vara en käftsmäll när man får svar. Speciellt när svaret kräver en handling av en. Som när F sa att han inte ville hålla min hand. Eller när B sa att han inte älskade mig. Eller när P stod med en hotande knytnäve riktad mot mig. Både P och jag blev förvånade över hans känslor där. Men då kände jag inte för att utforska, utan för att gå. Jag gick. Oavsett så har jag varit bra på att bevara mig själv i detta liv fyllt av känslor. Och sedan jag blivit riktigt sårad så har jag blivit mer benägen att ta hand om andra också. Jag är glad för det, att jag hela tiden vill ta hand om andra. Hur är ni med era känslor? Undviker ni dem eller gör ni som jag kanske - känner. [poll id="14"] /Elaine, känner för att sova.
