Att jag skrev inlägget om att jag saknade farfar exakt samma dag som han fick sin stroke. Jag fick ju inte veta det förrän senare och de andra visste inte förrän dagen efter. Jag gick ju runt och grät hela dagen och hade en oförklarlig saknad till farfar. Jag sa att det var hormonerna då, men jag tror att det var något annat. Det märkliga är att på andra sidan jorden satt min kusin Jessica och kände exakt samma sak på exakt samma dag utan att veta varför. Det är sånna händelser som gör att jag tror på att det finns något större än oss, något högst naturligt men som vi kalla övernaturligt. Det känns tryggt och fint på något sätt. Nu ber jag till Gud att farfar och jag ska få dricka en öl ihop igen. Att han ska kunna prata och ha en bra sista tid på planeten. Det är så här Gud att farfar dör hellre än att ligga och inte kunna prata, så du kan väl vara så bussig och hjälpa oss? Det är tyvärr bara antingen eller, jag känner min farfar. I Jesu' namn jag ber, Amen.
