Hej bloggvänner, nu börjar det närma sig en bloggpaus för min del. Jag känner mig trött och utmattad, trött på stressen som sociala medier ger mig. Bloggen är den minsta stressen, men allt annat gör att hur jag kämner för den påverkas just nu. Jag har inte hittat ett bra förhållningssätt till det. 2000 vänner på FB, 6000 underbara bloggvänner - ni är fantastiska, 1300 följare på twitter. Sen är privatlivet lite kaosartat, av 7 dagar så ägnar jag 7 dagar på hotellrum denna vecka. Samtidigt mejlar okänt folk och vill äta "anspråkslösa luncher". Jag försöker artigt tacka nej, men de kollar i webbkalendern och ser en lucka i November. De som det inte tänker på är att i den luckan kanske jag vill träffa min 90-åriga farfar, krama om min mamma och träffa min man. Bekanta ringer och säger "det var länge sen nu vi måste ses", jag vill säga "nej, jag måste se min mamma jag har inte sett henne sedan bröllopet". Men jag har svårt att säga sånt, istället blir jag socialt stressad. Vänner ringer och vill ta en fika middag osv och det är jättekul, jag är så tacksam för det. Men just nu sitter jag på Gävle tågstation och ska bege mig till Stockholm för att flyga till Helsingfors. Allt jag kan tänka på är hur mycket jag saknar min familj. Gävle station... Jag har kommit till en punkt i livet då jag har insett att jag inte kommer kunna underhålla varken alla de sociala medierna jag underhåller eller "okänt folk" (ni är inte "okänt folk", ni är bloggvännerna, vill bara understryka), bekanta eller vänner. Jag kommer bara ha tid att umgås med en handfull vänner - de som är mina närmsta - och till dem kommer jag kunna vara en riktigt bra vän. Sen självfallet min familj som kommer först. Jag känner mig så otacksam på något sätt men samtidigt socialt stressad och jag kan inte riktigt ha det så här längre. Bloggen ger mig så enormt mycket glädje när den bara är där, tittar på mig och ler och säger "Vill du skriva av dig, kom till mig". Men så finns det dagar, de dagarna då jag mår dåligt som den inte känns lika självklar. Jag har såna dagar nu och då bör jag ägna tid åt att ringa min familj och gråta en skvätt istället för att skriva ett peppande inlägg. Jag vet att ni inte sätter såna krav på mig för ni är underbara, men jag sätter såna krav på mig själv och det tänkte jag försöka ändra på. Ni ger mig enormt stor glädje och pepp. Nu ringde min kusin Lucette och frågade hur jag mådde. Ni vet hur det är när någon som älskar en frågar hur han mår när man är ledsen. :) Oj vad jag bölade. Tack för att ni läste det här och för att ni är dom finingarna ni är. Jag ska klura på hur mycket jag ska blogga och om jag ska blogga när jag mår så här konstigt. Jag tycker samtidigt att en blogg ska ha av allt bra och dåligt, men där går ju också min integritetsgräns. Som jag sagt tidigare - något ska man ha familj och vänner till. :) Jag kommer fortsätta blogga men inte lika mycket när jag mår så här och jag vet inte heller hur länge jag kommer må så här. Puss på er, nu har mitt tåg kommit. /Elaine, torkar tårarna, snyter näsan och sätter sig på tåget till Arlanda.
