På väg till gymmet så hamnade jag i taxin med en chaufför som jag åkt med tidigare. Då berättade han att hans dotter inte ville prata med honom. Jag frågade hur det var nu och tyvärr var det ingen förändring. Jag frågade om han var en bra pappa, och han sa att han var det men att han var rädd att hon bara skulle bli arg om han ringde. Då sa jag: Även om hon blir arg så kommer hon någonstans veta att hennes pappa älskar henne, så oavsett vad hon säger, ring." Då hände något härligt, vi letade upp hennes nummer på eniro och så ringde han upp henne. Jag hann bara höra honom säga "mi hija..." Min dotter på spanska och då kände jag att det var läge att smyga ut ur taxin. Det är galet vad många det är som har trista familjeförhållanden, många gånger så är det stolthet som står i vägen. Livet är för kort för att vara för stolt för att säga förlåt. Min pappa är en sån stolt person, han har varit stolt i 11år och kommer vara det tills han dör. Hans stora förlust. Ni är många bloggvänner som vet, om inte annat klurat ut, att jag inte har kontakt med min pappa. Jag kommer inte berätta mer än så här, för bloggen är personlig men jag kommer inte gå in på det privata. Så följdfrågor slipper jag gärna, mest för att jag inte kommer svara på dem. Men tillbaka till trasiga familjerelationer och stolthet. Känner ni igen det här?
