Det senaste två åren har min tolerans för saker jag förr kunnat diskutera sjunkit till noll. Därför har en del relationer tagit slut. Min förståelse för familj som ville tysta det min pappa gjorde mot mig, sjönk till noll. Vänner som gnällde på skitsaker när jag kämpade med att skriva boken Medan han lever och tackla Evelyns diagnos, de slutade jag ringa. Jag orkade inte höra en halvtimmes gnäll om dieter, skvaller på jobb eller en väska som var för dyr. Eller klagan på saker de aldrig gjorde något åt. Nästan som att gnäll var en identitet. De blev som små svarta hål som sög dyrbar energi jag verkligen behövde. Ni förstår, jag är projektledartypen i livet. Kanske en dålig lyssnare på så vis att när någon har problem så frågar jag nästan alltid "hur ska du ordna det" snarare än "hur mår du". Mest för att jag vill att personer så snabbt som möjligt ska må bra. Vänner som hade svårt att hålla ett förtroende slutade jag också höra av mig till. Med två stora saker som behövde hållas lågt en längre tid - Min bok och Evelyns diagnos - så hade jag inte råd med kompisar som läckte. Inte ens de jag egentligen tyckte om i grund i botten. Ni har säkert sådana ni med, folk som inte menar illa men gång på gång råkar läcka folks privatliv. En drös av personer försvann jag ifrån och det var skönt. Ska man kämpa för en dotter med funktionsvarianter och dessutom kämpa för Sveriges sexuellt utnyttjade barn, då har man inte råd med tjafset i sin närhet. Man orkar inte med dramtik för detta är dramatiskt nog. Jag tänker att alla de som är nära mig kommer nära Evelyn. Och det är inte många jag låter komma nära henne. Jag älskar livet som det är nu. Älskar människorna jag har omkring mig nu. Saknar inte farbröder eller fastrar det minsta. Jag kan ibland sakna vissa vänner som trillat bort men när man väl har tid så är det ju en nära vän man litar på som prioriteras. De som förstår till 100 och är en ljusglimt i ens vardag. De som förstår att man inte kan vara en superduper kompis. Jag ringer inte alltid upp då jag kanske sitter på aktuen med Evelyn eller lyckas sova de där timmarna man missar i vårt läge. Familjen går verkligen först och mer än någonsin nu. Sen är det ju roliga saker som faller bort också som "förutsättningslösa luncher" och en del event. Den tid som finns över måste jag... eller det finns ingen tid över. Har ni också kommit till lägen i livet där ni tvingats rensa lite i relationerna? Där det som fick plats förut plötsligt inte får det av logiska skäl.
