Jag får ju massor av mejl av er bloggvänner dagligen, ni har blivit rätt många nu så jag hinner för det mesta inte svara. Men ibland när jag har tid så tar jag mig tiden och svarar. Sen håller jag tummarna för att det ska göra en skillnad för er. Här har ni ett sånt exempel Hej Elaine! Jag vet inte hur jag ska börja detta mailet utan att du ska döma mig! Men eftersom jag skriver och inte pratar så läser du förhoppningsvis dom tre första minuterna istället för att titta på hur jag ser ut. Jag heter **** och är 18 år gammal. Vad vill jag dig tänker du säkert nu? Jo de är så att jag är en väldigt glad och positivt tjej, med väldigt höga förväntningar på mig. Jag bor i en liten håla utanför ***** med min mamma, pappa och bror. Min mamma jobbar som barnskötare på ett dagis och min bror är på ett fint sätt sagt mellan två jobb. Min pappa då han är en liten "alltiallo", han kör buss, sköter pappersarbete åt olika företag, säljer hus och jobbar med att coacha folk som typ haft de jobbigt, långtidssjukskrivna och arbetslösa ungdomar you name it! Om han inte kan de så tar de inte många dagar för han att läsa sig de. Detta börjar mer likna en roman av mig själv men med hopp om att du kan komma mer lite bra svar i slutet så kan de vara bra att veta bakgrunden, om inget annat så får du läsa dig igenom mitt liv ändå! ;) Jag har alltid älskat hästar, och ridit sen jag var 4 år. När jag var 13 år fick jag min första häst och började även tävla. Mina föräldrar har aldrig haft några krav på mig mer än att jag ska sköta skolan, absolut inga krav när de gäller ridningen vad jag ska prestera osv. Efter jag fått min första häst så rullade de på och de var dags att välja gymnasium, jag började då på ett Rifgymnasium. Jag flyttade 16 år gammal till en helt ny stad ensam med en häst att ta hand om. Vad jag än gjort i livet har mina föräldrar stöttat mig till 110 %, även om dem innerst inne kanske vetat att min plan skulle gå helt åt skogen har dom försökt att säga de, men jag har aldrig direkt lyssnat utan fått inse de själv. När jag började på ridgymnasiet så kom även alla kraven på mig, eller rättare sagt förväntningarna från alla klasskompisar. Man skulle alltid ha den dyraste hästen, finaste utrustningen och nyaste transporten. De var även då jag insåg att "fan de är inte detta jag vill".. Jag kämpade ändå på medan jag funderade på vad jag skulle göra med mitt liv. I Mars 2010 hade jag funderat länge på att lägga av med hästarna och börja om med dem som var ett år yngre än mig istället, i april 2010 var jag och min ponny med i en ridolycka och jag hamnade på sjukhus. Efter de så var valet ganska enkelt, jag ska inte hålla på med hästar för att tävla och bli bäst, jag ska göra de för de är kul! Jag sålde hästen, flyttade hem till mamma och pappa igen utan att ha en aning om vad jag skulle göra. Det enda jag visste var att jag från och med nu inte skulle bry mig så mycket om vad alla andra hade för förväntningar på mig. Hösten 2010 började jag på min nuvarande skola, jag gick in med inställningen att i princip kämpa mig igenom skolan för att sedan kunna göra vad jag vill. Jag är verkligen ingen "pluggis" utan gör de jag måste för att hellre umgås med kompisar, jobba eller resa. Alla i min klass är så kallade överklassare(?) vet inte vad jag ska kalla dem.. Dem åker räkmacka på sina föräldrar och får allt de pekar på. De säger att jag är snål för jag sa att jag inte ville betala 8-9 tusen för en vecka i Aiya Napa, men de handlar inte om att jag är snål. De handlar om att jag har inte råd. Min pappa har inte råd att betala de, hur mycket han än vill så har vi inte råd. De vill man ju inte säga inför hela klassen liksom! Nu ska jag börja sista terminen i tvåan och jag vill så mycket men vet inte vad jag ska börja! Bara i år har jag gjort så mycket nytt och roligt, bland annat seglat från Stavanger till Halmstad med folk jag aldrig träffat förr, åkt till Gran Canaria för att göra praktik och hamnat i ett råtthål fullt med kackelackor, jag har åkt på två utlandsresor med kompis som jag betalt själv. Bara en sån sak, känna friheten att kunna åka vart man vill för sina egna pengar! Jag vill inte sitta i skolan 1½ år till och i princip kämpa mig igenom dagarna, jag vill ut och resa! Jag vill jobba, se världen, träffa folk, hjälpa människor i Afrika och åka till barnhem. Nu vet jag inte längre vad jag vill få fram med detta mailet! Kanske säga att du är en otrolig förebild för mig, du har inte heller åkt räkmacka på dina föräldrar och fått allt betalt, du har kämpat för de du vill. De vill jag med göra, men vart ska jag börja?! Skolan lockar inte alls att gå till, faktiskt inte någonstans.. Hjälp mig, vad ska jag ta mig till? Kom med nått gott råd! Du verkar så härlig, rolig duktig och självsäker! Jag har så mycket mer att berätta, men du har säkert redan tröttnat.. Haha, förlåt! Du är grym, har en grym blogg och ett riktigt kul jobb! Hoppas du har de underbart i Brasilien! Kram **** Underbara *****, ditt mejl gick rakt in i hjärtat ska du veta. Jag vet precis hur du känner och hur jobbigt det kan vara. Jag kom från knappa förhållanden och gick i en övre medelklass skola. Alla hade märkeskläder, köpte märkesparfymer medan jag köpte parfym på ICA av märket Date. Lite sorgligt när jag tänker tillbaka på det, men samtidigt så ligger jag just nu på ett 4 stjärnigt hotell i Brasilien för att jag kämpade för en bättre framtid. Först vill jag bara säga att du verkar vara en underbar person som har lyckan att ha en kärleksfull familj. Jag hade det med och det väger mer än alla pengar i världen. Det finns en hel del rika barn i din omgivning som jag tror har det fattigt med kärlek, det märkte jag när jag växte upp. Jag förstår att du har tappat skollusten, att vännerna känns jobbiga och att det kanske är pinsamt att säga att du inte har råd. Och Afrika, resor, träffa nya människor lockar enormt mycket! Men vet du vad? För varje dag som går så är du en dag närmare dina drömmar, och vissa sträckor är jobbigare än andra men de leder ändå till drömmen. Jag har vänner som hoppat av skolan för att de kände som du och nu sitter som 27-åringar och frtf pluggar igen på komvux för att ta studenten. Visst de har rest och allt sånt där, men bördan av att ha hoppat av skolan gör att njutningen inte riktigt finns där. Tänk tvärtom vännen, vilken otrolig njutning du kommer ha när du har tagit dig igenom den 1.5 året du har kvar. Då kan du kliva ut till dina drömmar. Nu ska du bara fokusera på målet medan du traskar bland rika och något ignoranta kompisar. Jag tycker det var grymt bra gjort att hästarna bara skulle bli hobby. Du mådde dåligt av allt fokus på det materiella och skryt. Jag la av med basket efter 11 år eftersom glädjen till det försvann. Men skolan det är något större, det kommer ta dig till nya destinationer även om det suger just nu. Du kommer tacka dig själv när du står där om 1.5 år när du tar studenten i din fina vita klänning - kan du se dig själv? :) Där står du och tar klivet ut till dina drömmar, nya destinationer och nya härliga kompisar. Håll ut, snart är du där och en massa lov på vägen dit. Hämta energi på loven och helgerna så orkar du. Jag tror på dig! Men hur ska du tackla bratsen nu då? Du behöver vara lite avslappnad med att du inte föddes med guldsked i mun. Du kan helt enkelt säga att du inte vill åka med dina föräldrars pengar, att du hellre betalar själv och att du inte har pengar just nu. Säg det avslappnat och le för om du visar att du är besvärad av det så kommer det tolkas som en svaghet. Ärligt talat så tycker jag det är mer pinsamt att leva på sina päron än att uträtta ngt själv. Det är inte en svaghet eller pinsamt att födas utan guldsked i mun, det är livets lott. Sen får man välja sitt öde genom att kämpa, exakt det du gör nu! Du är så himla stark ******** och grymt mogen! Kör din grej! Jag var i princip (om än frivilligt) mobbad delar av tiden då jag pluggade retorik, för att klara det så sket jag i människorna och fokuserade på målet. Jag var artig mot alla, men tog inte in elakheterna som de sa till och om mig, jag hade större och viktigare saker att ta in - mina drömmar. Gör det du med! Stora bamse kramar och solatrålar till dig från Brasilien! Elaine
