Jag drömmer så verkligt och livligt. I natt drömde jag om tiden som tonåring och alla som jag hängde då. Jag satt på min cykel jag hade då och cyklade förbi killen i parallellklassen som jag var kär i. Han satt i klassrummet som hade ett stort fönster och jag såg hur han tittade leendes på mig när jag cyklade förbi. Det var en fin känsla. Sommarvinden i ansikten, kärleksblicken i ryggen och hoppet om framtiden. Drömmen var lika krispigt klar som bilden ni ser och det är som min hjärna är där och då året 1997. När jag drömmer så vet jag inget om framtiden, Gustav eller Matheo. Jag är verkligen 16 år med de tankebanor och intressen jag hade då. Jag tycker det är så coolt att hjärnan kan kapsla in allt så. Men det är himla härligt att vakna upp också, till mitt nu och min älskade man och familj. Jag njuter av då, jag njuter av nu. Men det som slår mig är att då är så himla längesen. Att jag har varit kompis med Daniela i snart 20 år, att det 20 år sedan jag var 13 år. En tid som jag minns lika väl och ser lika tydligt som människorna som omger mitt bord i detta nu. Jag längtar inte tillbaka, jag är inte stressad. Men jag kan tycka att det är så märkligt hur något som är för så länge sen ändå känns så nära en, mitt framför näsan bara jag tänker på det. Jag kan känna fjärilarna i magen jag kände då, de är lika unga nu som då. Mina minnen är färska och tidlösa. Kanske är det så att vi människor bara har hittat på det där med tid. Jag tror det. Det känns fint att känna så.
