En sekund tog hon upp telefonen för att kunna dela ett fragment av den upplevelse vi hade av Havsvidden. Resten av tiden så blickade hon på utsikten med ett glas vin i handen. Hon satt och log, i ögonen glittrade solnedgången och i hennes glas bubblade rosé. Jag sneglade på henne över min telefon. Hon är Bitte, född på 60-talet och hon har inte greppat det där med sociala medier eller smartphones helt och hållet. Däremot greppar hon tag om livet. Jag tittade på mina vänner och generationskamrater bredvid mig. Vi satt identiskt hopkrupna i soffan täckta i ett orangerosaljus också kallat solsken. Våra ögon - maniska, våra händer krampaktigt hållandes i våra telefoner och uttryck som "så jävla braaaa!" när vi malligt lägger ut våra bästa bilder från semestern. Bekymmersrynkan definierades sakta i pannan när jag såg spektaklet. Jag tittade på Bitte och frågade "Blir du inte tokig på oss". Hon lät blicken lämna solnedgången, ställde ned glaset och tittade på mig med ett leende: "Nej, inte alls. Det är en generationsfråga". Jag blir däremot bekymrad, för jag är inte Bitte. Iphone känns som vad tobak var på 40-talet. Alla rökte och det var så hippt. Inte kunde folk ana vilka konsekvenser det skulle få. Iphone kanske inte ger tumörer (det tror i och för sig jag) men vi är många som missar livet för vi är så upptagna med att dokumentera det. Kommer jag dö mitt en tweet, förvånad över hur fort livet tog slut? Är det någon mer än jag som har telefonångest? Kan vi hjälpa varandra att skära ned på iphonehetsen? /Elaine, lägger ned telefonen med lätt ångest över att batterit snart är slut och att telefontummen krampar.
