Nån frågade mig vilka mina närmsta vänner var och då började jag automatiskt tänka på de jag umgås mest med. Men så kom jag på att jag inte direkt umgåtts med någon det senaste 1.5 året, det har väl ingen? Så att börja mäta vänner utifrån det känns inte rätt och vänder jag på det så hoppas jag verkligen inte att jag mäts så. Jag har ett fåtal vänner som är helt självklara. Jag behöver inte ringa och undra vart vi står eller undra om de är sura på mig, allt bara rullar på och vi tar upp tråden där vi lämnade den. Men folk som jag varit ”nära” över sociala medier. Andra profiler där vi kampanjat ihop, varit aktiva på sociala medier, sammanstrålat vid tillfällen som arrangerats i gemensamma grupper. Där har saker och ting bleknat för att grupperna har inte fått samlats och så har man ju prioriterat att hålla kontakt med nära och kära de stunder som varit över i detta konstiga år. Men ändå kan jag inte låta bli att undra om hela världen är sur på mig, har jag gjort eller sagt något fel? Jag kan känna mig så avvisad trots att omständigheterna visar på annat. Jag är en ängslig själ som kanske inte är konflikträdd, men jag är rädd för att såra folk och göra dem ledsna. Har jag gjort er ledsna med nåt inlägg här så förlåt. Jag skriver alltid vad jag känner och tycker så ärligt och naket jag kan, men aldrig för att provocera. kan vara bra att veta. Jag ser inget självändamål i att provocera. Jag hatar för övrigt att Fomo kanske kommer tillbaka med vaccinet, det var så lugnt och skönt utan det…
