Jag kommer inte blogga så mycket om mina barn framöver. Jag vill flagga för det. Det är någoting med utgivningen av Medan han lever som har gjort mig annorlunda. Det känns som jag lagt mig naken på en brits och visat min sargade själ. Nu känns det som att jag vill hålla tillbaka det jag kan, även om det inte är i närheten av så laddat som de övergrepp jag utsattes för som liten. Jag har delat med mig en sån stor del av mitt liv att de små delarna som är kvar känns viktiga att ha för mig själv. Det kan vara så lite som vad jag har på mackan. Jag kan plötsligt drabbas av tanken "DET ska dom i alla fall inte få veta. HA!", triumferande äta upp min macka i största hemlighet och svälja den innan någon har sett. En liten liten vinst som ingen annan bryr sig om, bara jag. Jag kommer fortsätta att dela tankar och reflektioner. Men det kommer bli mindre av de som står mig nära, mycket mindre. Jag vill skydda dom, från världen. Kanske inte från er, men jo. Från er också även fast ni är fina. Jag behöver något som bara jag vet och det är ju massor av saker. Ni hr bara fått ett fragment via bloggen men boken var inte ett fragment, det är hela min barndom. Nu när många vet något så känsligt så känner jag mig lite naken. Så jag har börjat klä på mig lite om ni förstår vad jag menar. Men här är Evy i alla fall, i sin cockpit som Gustav brukar kalla den. Hon tycker om att multitaska mellan en massa leksaker. Och så gillar hon sin pappa också.❤️ Det var det lilla om mina närmsta för denna gång.❤️
