Hos Inger är det alltid vår inne. Vad jag älskar den kvinnan född på 20-talet och full av en massa minne från både härligt och hemskt, som världskriget som hon fick uppleva på nära håll i Arvika där hon växte upp. Idag berättade hon om de norska kvinnorna som kallades "tyskflickor" eftersom de var tillsammans med tyska soldaterna. Inger blev kompis med en av dem som liten då hon blev intresserad av gymnastik. Men när kriget var slut så fanns inte tyskflickan att hitta längre. De ansågs vara landsförrädare och man rakade av dessa kvinnor håret så att allmänheten skulle veta att de hade gett sina hjärtan till nazis. De förkastades och Inger ville inte gå in på vad det innebar. Men än idag så finns det äldre norska kvinnor som är hatade för att de gift sig med en tysk under kriget. Det får mig att tänka på andra nationaliteter som varit i krig och trots det gift sig med varandra. Bosnier, serber och så vidare. Men så vet jag bosnier och serber som säger att de aldrig någonsin skulle kunna gifta sig med respektive för att de varit i krig och att det skulle vara en örfil mot hela familjen. Jag tänkte att det kanske var kulturellt, men så hör man att det var samma sak i Norge under världskriget och plötsligt blir tänket inte längre kulturellt utan kanske rent av mänskligt? Vad skulle man själv göra om ens land hamnade i krig mot ett annat? Skulle man kväva kärleken för nationalismens skull eller är det kanske för hatet till krig? Jag vet inte vart jag vill komma, men farmor Inger läste i alla fall Alfons sagor för Matheo och gav mig verkliga berättelser från förr. Det var spännande för både mig och Matheo
