Jag tittar på den långbente, spinkiga och rätt så glada tjejen näst längst till höger. Den tjejen är jag. Basket var mitt liv under en stor del av min barndom. Början av 90-talet. När vi åkte från Bredäng för att spela mot Lidingö var risken rätt stor att man kunde stöta på en skinnskalle. Vi tjejer var livrädda. - Du ser svensk ut Zelika, tröstade Cathrin när en skinnskalle blängde på oss. Vi andra såg inte så svenska ut. men basketen fick oss att glömma etnicitet. Du var inte en jugge eller somalier, du var bra på basket eller inte. Det kändes som bra alternativ under Bert Karlssons 90-tal där såna som oss var "svartskallar". 17 står det på matchtröjan. Det var viktigt det där med vem som ägde vilken siffra. Jag var väl inte allra högst i hierarkin, inte längst ned heller. Jag var den roliga spralltjejen. 17, 7 eller 11 ville jag ha som nummer, men allra helst 17. Det fick jag. Den 17 September är Gustavs och min bröllopsdag. ❤ Jag tittar på bilden av oss. Kortet är gammalt men minnena färska. Jag minns hur man fick sparka på Bredängshallens dörr för att klockan aldrig fungerade eller hördes kanske det var. Jag minns ljudet av när basketbollen studsade på golvet. Jag minns lukten av de oranga madrasserna i hallen. Mammorna som sålde bullar under tiden folk spelade. Ljudet av basketskor, gärna Jordans, som fintades mot golven. Det var en annan tid, ett annat Bredäng. Klasserna var blandade, de svenska lintottarna bodde kvar och vi växte upp tillsammans. Det var bra. Gaby gick i min parallellklass, hon står i mitten sjätte från vänster. Jag vill att Matheo ska växa upp där det finns blandade kulturer. Man lär sig väldigt mycket av det. Det är med sorg och glädje jag ser på de här korten. Jag vet inte varför... Nej, jag vet inte varför. Men ledsen blir jag. /Elaine, sitter och tänker tillbaka på en stentrappa utanför Landskrona teater.
