Farfar, kan vi inte spola tillbaka tiden nåt år eller kanske några år så vi kan få njuta extra mycket av hur vi och speciellt du hade det då. Visst du var trött, men inte så trött att döden kändes som ett trevligt alternativ. Du var lycklig. Du ringde nån gång i veckan och jag ringde nån gång i veckan. Du utbrast alltid "Elaine!!" glatt när jag ringde och avslutade med "tack för att du ringde". Kan vi gå tillbaka till 2008 då jag skickade dig på blinddejt med Inger. Ni var så söta där ni pratade om allt mellan himmel och jord, oj vad lyckliga ni var. Och när jag visade dig er photobooth så skrattade ni så mycket, "det var ju lustiga huset i en dator", sa Inger förtjust. Du trivdes med dig själv och kunde fortfarande stå med rak rygg. Du är ju den där sociala figuren som gärna underhåller din omgivning, alltid välklädd, nyrakad och håret som du är så stolt över. Min snygga farfar 87 år 2008 Eller låt oss åka tillbaka till 2009, då du och Inger hade hängt ihop ett tag och jag släppte min andra bok "Du är din Generation" och hade releasefest på F12. Vad glad och stolt du var älskade lilla farfar. Du mamma och Inger skålade glatt mot mig. 2009 var det ett stort reportage om mig och mamma på mors dag. När jag kom hem till dig hade du självklart koll på det innan jag hade koll på det. Jag satt i din soffa och bläddrade i dina album där det var kort på oss som små. Vi nådde knappt upp till bordet, men inte skulle det vara tal om några "barnbord" vi skulle sitta med de vuxna. :) Vi kan åka tillbaka till 2010 då du hade full koll på mobil och precis lärt dig skicka mms och sms, "himla trams, men roligt." tyckte du. Du satt inte i rullstol utan i din favoritfåtölj varje gång man var hemma hos dig. Visst var du trött 2011 då vi firade din 90-årsdag, men livet var frtf härligt och Inger var och är frtf en favorit. Och så ledd du fram mig till altaret när jag skulle gifta mig, tänk så mycket jag fått uppleva med dig farfar. Jag vet att livet har sin gång och visst har jag försökt förbereda mig mentalt på att du ska lämna oss en vacker dag. Men du har mått så oförskämt bra i nästan 91 år att det senaste halvåret ändå har kommit som en chock. Jag vill ta det "vuxet" och säga att "så är det livet har sin gång". Jag skulle vilja vara mogen och tänka att det är ju ändå det du vill nu - dö. Men just idag känner jag mig som en hjälplös fyraåring som ser sin älskade farfar tyna bort. Vill mest lägga mig ner och gråtskrika "dö inte farfar, stanna hos oss och bli yngre!". Men istället gör jag en plan och det är att njuta av varje tillfälle som jag har kvar med farfar. Det är inte bara ett mål varje vecka, det är ett minne för livet - farfars liv.... /Elaine, är jätteledsen idag.
