Gud vad jag önskar att jag hade varit cool under gymnasiet och högstadiet. Inte så cool som jag trodde att jag var då när jag hängde med det "coola" basketgänget som egentligen var en hög socialt handikappade varelser som bara visste hur man såg cool ut och såg alla andra som töntar. Jag var en av dem, så jag var lika skyldig. I hemlighet så förälskade jag mig motvilligt i de finniga killarna som gick naturvetenskaplig linje. De som kunde lämna kemilektionen och entusiastiskt prata om allt de lärt sig och dra paralleller till saker de kände till. Ibland satt jag med dom i ljushallen och de fick mig att skratta och lyssna intresserat som ingen basketkille någonsin hade gjort. Jag tyckte om att vara nära dessa naturare. Men för att inte skada min coolhetsstämpel så såg jag det (i hemlighet förstås) som att jag var en större människa som umgicks med dessa nördar. När jag ser tillbaka på det så tror jag att de genomskådade mig. De lät mig tro att jag var en stor människa som satt hos dem ibland. Men i själva verket var det dom som var de stora människorna som lät baskettjejen sitta och bli bjuden på skratt och samtal utan egentligen bidra med något själv, mer än sitt anseende. Med vad är ett anseende för sällskap egentligen? Jag var fast i coolhetskomplexet. De stod över allt det där och vågade vara sig själva. Hade det inte funnits "vad ska andra säga" så hade jag försökt bli tillsammans med nån av de där finniga naturarna. Det hade varit en sån härlig knäpp på näsan mot basketkillarna. Varför följa det folk tycker att man borde följa när man bara kan följa sitt hjärta. Folk hade frågat den där 15-åriga Elaine "Men asså, var för är du ihop med honom?!" och jag hade svarat "Frågan är varför han är tillsammans med mig. Jag är inte hälften så rolig, smart eller snäll som honom och han gör mig lycklig.". I vuxen tid så är det inte helt annorlunda. Då byts coolhetsfaktorn ut mot anseende. När jag var singel så tyckte folk att jag skulle bli ihop med "en riktig man". Jag fattade inte riktigt vad det betydde och när jag frågade så fick jag anseende som svar och gärna någon som är längre och större än jag. Say what? Om jag bli kär i någon som jobbar som kassör på Konsum så är väl det fantastiskt och korta män som inte tar ser sin längd som ett problem tycker jag kan vara nog så sexiga. Jag bryr mig inte om anseende, jag bryr mig bara om vad mitt hjärta anser om personen och hjärtat ser inte saker som status. Jag tycker det är så vackert. Men jag tror att många brottas med folks reaktioner. Tidningars elaka skriverier. "Retorikern Elaine har hittat kärleken i en kassör på konsum". Varför ska våra titlar vara i vägen? Kan det inte bara var personerna - Hon har hittat kärleken i honom. Jag tror att meningen "vad ska folk säga" göra att många inte vågar leva livet fullt ut eller följa sina hjärtan på riktigt. Min farfar var så på sätt och vis. Det skulle vara ordning och reda och anseende, känslor och kärlek var lite sekundärt. När han träffade Gustav hade han tre frågor: Vad jobbar du med? Vad kör du för bil? Vad heter du i efternamn? Och när Gustav hade svarat på det så nickade farfar och svarade "bra" och nickade åt mig för att bekräfta att Gustav var godkänd. Jag skrattade bara. Lilla farfar, en man av sin tid. Men någonstans inom mig hör jag farfars rationella röst fortfarande. En röst som säger att känslor är sekundärt och praktisk funktionalitet primärt. Frågade man farfar om han tyckte om sitt jobb så kunde han skratta åt frågan och svara "det var ett jobb med bra anseende. Klart jag tyckte om'et". Vi är olika jag och farfar. Men jag tror att, att jag inte blev ihop med den där naturaren var av samma skäl - arvet från farfar. Jag blev ihop med en basketkille istället och hade någon frågat "är du kär, tycker du om honom?" Så hade jag nog skrattat åt frågan och sagt "Det är skolans mest coola (bra anseende) kille, klart jag tycker om honom". Helt fel utgångspunkt om ni frågar mig. Men jag avser att leva resten av mitt liv utan denna utgångspunkt oavsett vad det avser. Jag ska brotta ner farfar i mig. Men andra fina delar som jag har ärvt av farfar får gärna hänga kvar. Känner ni igen er?
