När jag blundar tänker jag på honom. Jag vet inte hur han såg ut men jag tänker på hur han är själv i skogen utan någon trygghet. Tunna kläder. Den meningen fick löste jag flera gånger i Aftonbladet. Hur de hittade honom livlös. Det här berör mig på ett sätt som fallet med Lilla hjärtat. Allt känns grått. Jag vet att det är sommar men solen skiner fan inte när barn far så illa i Sverige och hem likt dessa får göra en egen utredning för att se vad som gick fel. Förlåt men förstår människan hur empatilös hon låter när hon säger så? Föreståndaren på hemmet säger att de just nu är i en akut fas men att ”de måste låta saker och ting ha sin gång”.– Nu är det viktigt att detta får utredas för att se om vi har brustit på något sätt” ”För att se OM vi har brustit på något sätt” Du brister i din tankegång när du säger så. Jag ifrågasätter dina värderingar och empatiska förmåga när du uttalar dig så. Ett barn har dött. Det är klart att ni har brustit! Vissa SKA inte jobba med barnomsorg! Jag pratade med de två pojkarna vars båda föräldrar var tveksamma och de berättade hur rädda de var för personalen på sitt HVB-hem. De skrev handskrivna bred till drottningen för att få hjälp. Förstår ni desperationen? En enkel googling om HVB-hem så låter inte nyheterna dig vänta. Hur många nyheter behövs tills vi gör något åt dessa ”hem” för barn. Måste barn dö innan man gör något åt saker och ting i vårt land? Hur långt måste det gå?
